För en tid sedan blev jag intervjuad i Lunds studentradio, Radio AF, högst upp i gamla AF-borgen. Temat var bl a förutsättningar för författande och tog avstamp i Virginia Woolfs A Room of One’s Own. Jag hade fått ett antal frågor att fundera igenom hemma, innan programmet gick i direktsändning. (Känner ni igen den där känslan när man har tänkt igenom och formulerat sig och tiden sen inte räcker till för allt man vill säga?)
Två av de intressantare frågorna var: ”Måste man som författare försvara sig för att man sysslar med något som saknar egentligt ’nyttovärde’?” Och ”Går det som Virginia Woolf skriver om i Ett eget rum att applicera på dagens samhälle?”
På den första kan man svara både ja och nej. Nej om man är etablerad, produktiv och allmänt erkänd. Ja så länge man ännu kämpar. Vägen fram till att bli utgiven och kanske till och med kunna leva på sin penna är lång och ofta lite skamsen. (Ta ledigt från jobbet för att skriva på något som man inte ens vet om någon vill ge ut? Då måste man nog vara lite galen!)
Den andra frågan är svårare att besvara. Woolf ser ”ett eget rum” som förutsättningen för kvinnligt skapande. Det behöver inte vara bokstavligt, det kan betyda att ha timmar eller dagar i fred för sig själv. Jag tror att den där fredade tiden är svår att få för både kvinnor och män idag. Historiskt sett har ju mannen fått ta störst plats, Geniet som omgivningen fick tassa på tå för (om det fortfarande finns genier – vilket jag har hört sägas att det gör – så är de nog män), men det har minsann tassats för kvinnliga storheter också. På Karen Blixens Rungsted lärde jag mig att Blixen inte tålde några som helst distraherande inslag i vardagen. Hennes mor tassade omkring, strängt förbjuden att ha tebjudningar med sina väninnor så länge Geniet skapade. Och det var inget litet hus de bodde i! (Jag kan förresten rekommendera alla som inte redan varit där att göra ett besök, det är det värt.)
Men tillbaka till Virginia Woolf. Hon själv var ju privilegierad, på mer än ett sätt. Var hon olycklig, som kvinna, som författare? Leonard Woolf var såvitt man vet just den sortens make en skrivande kvinna kunde önska sig. Troget stödjande i äktenskap och skrivande, trots hennes svåra depressioner och öppna kärleksaffär med en annan kvinna. Nej, jag märker att jag spårar ur här. Det var ju inte en lista med lyckliga äktenskap som jag efterlyste. Och en människa som trots sitt relativt behagliga liv och sin egen litterära begåvning inte orkar leva, kan väl knappast kallas lycklig. Efter någon måttstock.
En annan fråga från intervjun: ”Tror du att vissa grupper i samhället har större förutsättningar för att kunna skriva än andra?” Svar: ”Absolut. De privilegierade.” Och vilka är de …?
Som Nick skriver efter mitt första inlägg här på bloggen: ”Det är en sådan innerlig glädje i att skriva, att leta, smaka, prova fram rätt ord för att slutligen se den färdiga – helt rätta – meningen lysa liksom förklarat på den vita sidan.” Jag undrar som du hur många manus som ligger och väntar i skrivbordslådor eller på någon hårddisk.