Snön ligger tjock när jag vaknar. Det är tidigt för att vara i Skåne, men långt ifrån första gången. Jag kliver försiktigt i det orörda snötäcket när jag går ut för att hämta morgontidningen, bara för att upptäcka att brevlådan har frusit igen. Försöker lirka och dra, utan resultat. Beklagar en sekund att jag inte längre är rökare, då hade jag åtminstone haft en tändare att hålla fram mot det igenfrusna. Går in och hämtar en bordskniv och fortsätter mitt försök att öppna lådan.
Medan jag står där i morgonrock och kängor kommer ett speciellt minne tillbaka. Tidig luciamorgon, jag är tio år och på väg till skolan. Det är fortfarande mörkt, gatlyktorna lyser på den vita snön. I handen håller jag en stor vit papperspåse innehållande ett vitt linne. (Jag ska vara en av tärnorna, det var bara de mycket blonda som fick agera martyr från Syrakusa.) Jag är varmt klädd, på fötterna har jag pjäxor med raggsockor i. Snön knarrar under mina fötter. Jag går ensam men snart dyker det upp liknande små figurer i pjäxor och med påsar i händerna.
Det är inget märkvärdigt med det här minnet, det händer ingenting i form av mobbning eller liknande, men just det här ögonblicket dyker upp varje år när snön kommer. Turns up like a bad penny. I minnet befinner jag mig alltid på exakt samma ställe, i slutet av vår gata. Varför just där? Är det för att min bästis bodde i slutet av gatan och att jag väntade på att hon skulle komma ut? Eller hände det verkligen något denna luciamorgon, något som är bortträngt i mitt minne? Freud (som inte är min husgud) menade att det inte finns några tillfälligheter, att allting har sin förklaring i det undermedvetna. Det enda jag kan komma på som något av en händelse är att en av stjärngossarna svimmade av värmen från ljusen, men jag kan inte svära på att det var just det året.
Utan att gå in på madeleinekakor som doppas i lindblomste kan man konstatera att olika saker triggar minnet hos olika personer. Hos mig är det synminnen. (Betyder det att jag är omusikalisk eller har dåligt utvecklade smaklökar?) När jag skriver fastnar jag ibland i bilder som kanske är mina egna minnen, kanske bara något som jag lånat, och jag har ingen möjlighet att veta vilket. I en novell beskriver jag mitt bedrägliga minne som en optiker som prövar ut nya glasögon genom att hela tiden skifta glas: Blir det bättre så? Eller så här? I fiktionen kan jag befinna mig på den amerikanska landsbygden på trettiotalet, medan mitt minne placerar mig i femtiotalets Småland. Och jag skriver om det som mitt minne säger till mig, förvandlar sommaridyllen till depression och rör mig sedan hemtamt i välkända rum och hus.
Som läsare gör vi oss alltid en föreställning om hur platsen vi läser om ser ut, det är nödvändigt för att berättelsen ska ta form för vår inre syn. (Det är därför som filmen sällan är lika bra som boken.) Vladimir Nabokov skrev om sin barndom i boken Speak, Memory. Hans barndom var ju mer dramatisk än de flestas och där låg säkert en hel del som tvingats ner under ytan. Jag gillar uppmaningen i bokens titel. Vi är inte härskare över våra minnesbilder, om vi nu tror det. De får bjudas in som gäster, trugas lite och accepteras i den klädsel de sedan dyker upp.
Brevlådan gick förresten upp till slut. När temperaturen steg.
