Nu börjar det. Mitt bloggande. Känns lite som att ge sig ut på djupt vatten och inte veta riktigt hur simkunnig man är. Jag har hittills uppfattat bloggvärlden som något på samma gång mycket privat och nästan skrämmande offentligt. Ett förfluget ord, och så vidare. Och nu är jag själv här, bloggvärldens absoluta rookie. Redan ser jag mina förflugna ord i cyberrymden, medan jag fåfängt försöker fånga in dem för att radera, förbättra, hitta de glasklara formuleringarna. Så kan man göra när man sitter och skriver på en novell eller roman, men en blogg? Hur gör man, vad säger man, vilket tonläge och hur många tecken är lämpligt?
Innan jag ger mig i kast med uppgiften går jag därför in och läser hur mina föregångare har börjat (gör alla så – kollar varandra?). Jag lägger märke till två uppenbara saker, nämligen att självtilliten i anslaget står i förhållande till personens tidigare bloggvana, samt att det trots allt finns vissa överensstämmande drag – inte heller det särskilt överraskande i en grupp som består av författare. Jag återkommer till detta.
Eftersom mitt namn inte hör till de mest kända på den här sidan (möjligen till de mera svårstavade), börjar jag med att säga några ord om mig själv och mitt skrivande. Jag heter Ann Syréhn Tomašević och bor i Hörby. (Har blivit presenterad som byns ena författare. Den andra är Lina Wolff, tidigare debutantbloggare här.) Efter ett helt yrkesliv som lärare i bl a Stockholm, Malmö, Lund, debuterade jag i år med romanen Glas och aska på Albert Bonniers förlag. Titeln syftar på hur tillvaron plötsligt kan falla samman, på samma sätt som när prismorna i en ljuskrona drabbas av glaspest och förvandlas till aska.
Det tog flera år att skriva boken och när den kom ut i våras fick den ett gott mottagande av recensenterna. Själv gick jag omkring som ett barn på mitt eget födelsedagskalas och lapade i mig berömmet, oförberedd på den plötsliga uppmärksamheten. Och alla varma ord från läsare i brev, möten och mejl – tack! Och ändå… i samma stund som boken är ute tillhör den inte längre en själv. Jag håller med Lennart Hagerfors att det lustfyllda ligger i själva skrivandet. Ensam med sina karaktärer, med utmejslandet. Som att ha en hemlig kärlek. Det överträffar vida allt som kommer efter, till och med minglet på förlagsfesterna (även om jag villigt erkänner min förtjusning över att bli bjuden på dessa tillställningar). Lyckligast är jag när jag snickrar ihop mina historier. Var det inte så han sa, August Strindberg, när han talade om lyckan i att skriva? Fast han formulerade sig bättre.
Men nog om detta. Min tid som bloggare ska inte upptas av turerna kring min första bok, eller nästa som jag arbetar på. Jag tänker skriva om böcker, naturligtvis, men också om livet omkring mig, om möten med människor och kanske något lite om skrivandets vedermödor. Jag hoppas att ni vill läsa mina rader och att vi får många saker att tala om. Det ska bli en spännande november!
(Kom på att jag nog ljög en smula i inledningen – jag har faktiskt varit inbjuden att sammanfatta mina intryck som debutant i ett inlägg på debutantbloggen.wordpress.com. Det var också trevligt.)