Har suttit hela dagen och grubblat över ondskan. Hur många gör det en onsdag förmiddag?
  Jag ska nämligen delta i något så ovanligt som en författargudstjänt den 3:e oktober. Inte predika, men reflektera över en text, Uppenbarelseboken 12, 7-12. Den handlar om kampen mellan ont och gott. I himlen vinner det goda, det onda tar sig ned till jorden där dess raseri är stort – men kort. Snart är dess tid ute. Svårt att tro…
  Tanken i Uppenbarelseboken ligger inte så långt från Platons föreställning om en idévärld där allt är fullkomligt, medan vi här på jorden får leva med det ofullkomliga.
  Att tala om “ondska” låter abstrakt, metafysiskt. Men det är det knappast. Nästan alla vuxna vet vad en god handling är och vad en ond är, och de flesta vill göra gott. Det är inte okunskap om vad som är gott som hindrar oss från att göra det goda. Vi gör det onda ändå, nästan som en rutin. “Den banala ondskan” talade Hanna Arendt om.
  Det är som om ondskan har en förmåga att leva sitt eget liv inom oss. Som om vi bär en inre fiende som förgör både oss och andra och som vi ständigt måste kämpa mot.
  Å andra sidan går det inte ens att föreställa sig hur en värld utan ondska skulle se ut. Det överstiger vår fattningsförmåga, är, paradoxalt nog, omänskligt. Det finns få trovärdiga bilder av hur ett himmelrike ser ut.