I går var jag på Flygfestivalen på Gärdet i Stockholm och såg ett hundraårigt flygplan av modellen Blériot XI lyfta från marken för första gången på nästan lika länge. Planet har stått på Tekniska museet och renoverats av piloten Mikael Carlsson, samme man som nu flög det. Det var ren poesi; ett fragilt flygplan som mest liknade en uppförstorad leksaksmodell, med flortunna vingar som blev genomskinliga när de kom upp i luften och en slags konstruktion av tunna teakpinnar som höll i hop flygplanskroppen längst fram. Piloten satt, som på gamla fotografier, helt öppet i sätet med goggles och skinnmössa och vinkade när han flög tätt över Gärdets sista utblommade lejongap och rödklöver. Det var en rörande syn av mänsklig – på något sätt både barnslig och måttlös längtan – av att göra något bortom det möjliga.
Jag hörde senare att de första piloterna som flög denna typ av plan (detta specifika exemplar byggdes 1908) oftast inte hade särskilt stora kunskaper och många överlevde inte sina flygturer. Dessutom är Blériotplanet som flögs igår, felbalanserat och lätt att störta. Och ändå…man vill upp, man vill flyga, man vill ta sig ur sig själv som människa på jorden.
Det fick mig att tänka på pilotyrket. Kanske det enda yrket som fortfarande har en viss romantik kvar omkring sig? För det har det ju faktiskt, trots att de väl knappast behöver göra något i cockpit nuförtiden. Styr de ens medan de dricker kaffe? Jag skulle vilja skriva något som har en pilot med i storyn. Men kanske en pilot som har andra planer än att flyga till sin tänkta destination…kanske är han höjdrädd? Eller glömmer han plötsligt hur man flyger? Vad skulle en pilothistoria kunna handla om? Förslag….anyone?

Så här såg planet ut som flögs över Gärdet i Stockholm i går!

När jag börjar fundera på piloter tänker jag genast på min ungdoms favoritbok “Lille Prinsen”. Författaren Antoine de Saint-Exupéry som också var yrkesflygare, störtade med sitt plan vid en spaningsflygning utanför Korsika 1944. Olyckan var mystisk. Varken vraket eller kroppen återfanns någonsin… Mycket av det som Saint-Exupéry skrev handlar om irrfärder, flygningar och människan som en nästan överjordisk, magisk farkost i en ensam rymd.  Visst är det märkligt att just han störtade och aldrig återfanns? ”Lille Prinsen” var för övrigt James Deans favoritbok, vilket inte direkt fick mig att bli mindre kär i honom när jag var tretton år.
Förutom “Lille Prinsen” skrev Saint Exupéry den underbara “Kamrater på en irrande planet”  som han fick Franska akademiens stora pris för.
Tänk om han överlevde någonstans….på en lika avlägsen plats som Lille Prinsen kom från, planet 312 om jag inte missminner mig. Kanske är det den berättelsen jag ska skriva?