… promenera ner till Norstedts-huset och hämta första exet av barnläseboken Djävulsdåd och änglavrål. Alltid märkvärdigt när man får första bokexemplaret i sin hand. Den här undrar jag så hur den ska tas emot. Jag tyckte så själv så mycket om historien när jag skev den att jag trodde den skulle bli en världssensation. Men ju fler böcker man skriver vet man att den sortens fantasier är kul medan de pågår men finns inte täckning för IRL. Men något vill man ju ska hända. Alla oändligt många timmar man suttit där och skrivit och fantiserat ihop både det som ska vara i boken och som man har tänkt sig ska bli sen när den når läsarna.
Som jag berättat tidigare handlar den om en skolpojke som en dag hittar en kraschlandad ängel i loftgången där han bor. Han tar hem henne och de utvecklar en sorts relation. Han döper ängeln till Mimmi för det är det enda hon kan säga. Men så dyker det upp en liten djävul också. Boken är en sorts kamp mellan ont och gott på ett mer pragmatiskt sätt. Ser framför mig en liten pojke, så där snäll och glad och öppen, som leker krig med hela sitt hjärtas lust. Barn kan förhålla sig till onda ting med en obekymrad lekfullhet. Och det tycker jag man ska få. Man ska få tycka det är roligt att panga och skjuta.
Ändå kan man ju inte helt avsvära sig sambandet till vad som kan hända sen, om det går snett. Det handlar som så mycket annat om att hitta de rätta proportionerna. Och att hantera fantasier.
Som i fallet hur det ska gå med boken.
Idag ringer jag runt och avsäger mig arbeten för nu måste jag ge mig tid och koncentration för den nya boken. Tänk att det ska kännas så förtvivlat svårt att hitta rätta tonen. Så var det med Ur vulkanens mun. Jag skrev om inledningen säkert hundra gånger.
Att ha gjort saker förr är skönt ibland. Lättare att trösta sig själv.
2010-08-27