Finnarna. Nu bastar de ihjäl sig också. Läste i tidningen om bastu-VM i finska Heinola. Den regerande mästaren Timo Kaukonen fick föras till sjukhus med brännskador efter att ha blivit buren med tvång från laven, och en ryss strök med på kuppen. Det hela får, trots sin tragik, mig att tänka på den finska författaren Arto Paasalinna som jag upptäckte efter det att mitt manus till ”Släktfeber” blivit antaget av Brombergs Förlag. Första gången jag fick mig en Arto-historia till livs var när jag bjöds upp till Brombergs vindskontor på Hantverkargatan i Stockholm förra våren. Två dagar tidigare hade Dorotea Bromberg ringt mig och sagt att de gärna ville ge ut ”Släktfeber”. Det hela var overkligt för mig, efter att ha suttit ensam och skrivit på en historia som ingen visste något om i två år. När jag kom upp till deras kontor, mött av affischer på storheter som J.M Coetzee, Susan Sontag och Nicole Krauss i entrén, hade de dukat med kaffe och hembakad kaka. Dorotea berättade då bland mycket annat, att Arto Passalinna har en hord av hängivna fans, som i många fall är lika excentriska som han själv. Några av dem, närmare bestämt 900 stycken, har slutit sig samman i en förening som heter ”Paasalinnasällskapet”. Dorotea var, i egenskap av hans svenska förläggare, den svenska falangens ordförande en tid. Hon berättade hur hon fått åka till ett varuintag någonstans i en förort till Stockholm, där mötet skulle hållas hos en truckförare. Där, innanför i ett slags personalutrymme, hade hon blivit bjuden på kakor och Koskenkorva (alltid samma meny på sammankomsterna tydligen). Efter mötet hade det blivit filmvisning av en finsk filmatisering (utan svensk textning) av en Paasalinna-bok. Tydligen har alla hans böcker filmatiserats i Finland, med högst skiftande resultat. De har aldrig träffat Sverige dock. Dorotea berättade också att figurerna i Paaalinnas böcker inte sällan är hämtade ur verkligheten. När han ska till Sverige kommer han alltid med båten och ett entourage av vänner, somliga med toupé och fotsida rockar….
Efter det ljuvliga mötet på Brombergs började jag läsa Paasalinna och han kan både skriva mästerligt och dåligt. De bästa böckerna tycker jag är ”Harens år”, ”Kollektivt självmord” och ”De hängda rävarnas skog”. Kanske tycker jag allra mest om ”Harens år ”, ett litet mästerverk enligt mig. Med bastu-VM har han en ny intrig, att följa den besegrade mästaren Timo Kaukonens vidare öden…brännskadad och allt.
2010-08-09