Såg ni den inspirerande dokumentären på TV 2 i fredags om den amerikanska serietecknaren Art Spiegelman? Jag hade hört talas om honom eftersom Brombergs (som gav ut min roman) gett ut hans Pulitzerbelönade serieroman ”MAUS”, men aldrig vetat mer än så. Han är sextiotvå år men kändes mer vital och punk än de flesta av mina jämnåriga. Han och hans coola fru, som också är bildredaktör på ”The NewYorker” grundade den kultförklarade serietidningen RAW ihop. De gjorde allt tillsammans; ritade omslag, bidrog med serier, tryckte tidningen – de hade tryckpressen i vardagsrummet hemma i lägenheten i Queens – och höll öppet hus för unga nya serietecknare som ville komma och visa sina portfolios.
Dokumentären var otroligt inspirerande. Jag kom att tänka på Virginia Woolf och hennes man Leonard Woolf som också hade ett eget bokförlag och en tryckpress hemma i köket. Deras förlag hette Hogarth Press. Jag blev nästan sugen på att skaffa tryckpress. Men vad skulle man ge ut? Vilka böcker saknas? Vad tycker ni?
Apropå författardokumentärer såg jag för några veckor sedan ett program om Knut Hamsun, den norska författaren som även, otippat och märkligt nog, var nazist. Jag upptäckte hans roman Mysterier efter en rekommendation från en kompis när jag var 24 år. Jag köpte den på ett antikvariat i Stockholm. Utgåvan var från 1929 och jag tyckte det var konstigt att en sådan häftig roman inte fanns i nyutgåva på svenska. Jag fick veta senare att han hade nazistsympatier men begrep aldrig vidden av det hela förrän jag såg den där dokumentären förra veckan. Sug på den här: Han skickade sin Nobelpris-medalj till Goebbels och skrev en sörjande dödsruna åt Hitler! Han besökte till och med Hitler i hans örnnäste vid ett tillfälle, men blev utslängd när Hitler fick ett vredesutbrott. Ändå fortsatte Hamsun att skriva insändare, skänka pengar och stödja nazisternas sak.
När jag sett dokumentären letade jag fram min gamla utgåva av Mysterier och funderade på om det går att hålla en roman högt och samtidigt tycka att författaren är en idiot. Det går.
En annan författare som verkar väldigt osympatisk tycker jag är James Ellroy, men han skriver bra. Det kan inte hjälpas. Och hur jobbig verkar inte Strindberg ha varit?
Jag tänker på ett brev från en av hans vänner, minns ej vilken, som beklagade sig över att August bara blivit FÖR jobbig för att orka umgås med. Under deras gemensamma semester i Frankrike hade han till och med klagat på att de lila biljardbollarna på hotellet var FÖR GREDELINA, så att han inte iddes spela….well well.
