Vådan av att använda ord är att de ofta låter helt fel. Jag la in en kommentar på något Nina skrivit, och sedan när Annika svarade insåg jag att det jag skrivit måste ha låtit som något jag inte alls menade … Och så svarade jag igen – och då blev bokstäverna groteskt stora, så att jag framstod som helt manisk. Hej och hå, som Kristina Lugn säger. Eller är det Bodil Malmsten? Kristina Lugn säger nog ”galopp, galopp”, har jag för mig. Det är rätt bra det också.

 

Det här kan alltså mycket väl vara en dag när jag inte bör röra orden. När jag borde utfärda en varning till mig själv. Men jag måste … Har ett bidrag till en antologi vars cirkel jag måste sluta (någon väntar på en text och det är jag som ska skriva den) allt stoffet finns där, men det behöver hitta sin form. Utan form bakar men ingenting med ord – allt bara flyter ut.

 

Vaknade upp med ett ryck i morse när mina tonåringar drog som ett knippe tomma konservburkar genom korridoren. Små barn smått liv, stora barn stort liv … Det var fortfarande mörkt, och i huvudet hade jag bara en tanke. Det händer mig ganska ofta, något som sker under natten med det undermedvetna. Oftast ganska “enkla” insikter (som väl insikter oftast är). Men starka. Jag ska försöka ta fatt i den tanken lite senare, när jag jobbat ett tag med novellen som jag inte borde jobba med en dag som denna när allt jag säger möjligtvis låter fel.
          Insikten handlade om det i mitt liv som jag INTE kan skriva om. Och hur det påverkar mig som författare att jag vet att det finns där, men inte kan närma mig det. Saker jag knappt ens kan tänka på, ärligt talat. Sådant finns säkert i alla liv, men som författare kan man liksom känna sig svekfull när man undviker det. Som att man smiter från jobbet när man väjer undan från det där … vad det nu än är.