Jag bekände mina synder redan i första inlägget – alltså stulna böcker jag har på mitt hjärta – mest gamla försyndelser, men ändå … Det skulle jag inte ha gjort. När jag var på Göteborgs Stadsbibliotek i förrgår för en uppläsning, berättade arrangören att de har lång kö på min nya bok, och kön har ju knappast minskat sedan ett av exen blivit stulet! Sa hon. Jag vek in svansen. Där fick jag så jag teg.
De här böckerna lät jag ligga där jag såg dem
… inte bara för att det var i en kyrka – jag har faktiskt lite skam i kroppen – utan för att jag inte läser grekiska. Men frestande vackra var de där de låg i det Atenska vårvinterljuset med några oskuldsfullt vita kronblad lite casual strödda över sig. Böcker är ju oftast jävligt vackra, vilket är min starkaste invändning mot läsplattor. Men det är en TUNG invändning. Jag är en sucker för skönhet. Läsplattornas intåg kommer dessutom att bli spiken i kistan för alla obotliga boktjuvsromantiker.
Jag bor i en liten avkrok till vardags, så första gången jag såg en läsplatta IRL var för bara några veckor sedan – på tunnelbanan mellan Brooklyn och Manhattan, av alla ställen. Mitt under undervattensfärden under East River plockar en snubbe bredvid mig upp en konstig mojäng. Jag kollar länge i ögonvrån innan jag fattar vad det är. Det lustiga var att han var den utan jämförelse äldste passageraren i vagnen. Rejält över åttio, med glasögon som flaskbottnar. De yngre läsarna satt där med sina uråldriga pappersböcker från tryckerikonstens barndom. Fördomarna om vem som kommer att bana väg för den nya tekniken kom helt på skam.
Om någon känner ett spontant behov av att lätta på trycket kring läsplattornas och e-böckernas menliga inverkan på mänskligheten, litteraturen och författarnas ekonomi, så tveka inte. Själv har jag inte hunnit bilda mig en seriös uppfattning än. Jag trodde att jag skulle vara en naturlig skeptiker till det hela, och jämfört med böcker är ju läsplattorna hopplöst fula, det kan väl ingen invända mot. För att inte tala om vad det kommer att innebära för litteraturens redan hårt trängda proletariat längst ner i näringskedjan (jag och mina kollegor) …
Men när jag såg åldringen med flaskbottenglasögonen sitta där och rulla text med maximal teckenstorlek med sin sköldpaddsspräckliga hand, kändes alla invändningar så futtiga på något sätt. Han såg lycklig ut. Jag kunde inte låta bli att fråga vad han läste. “Idioten”, svarade han, med ett outgrundligt leende.