Vindsliten i håret efter en lång, skön, salt vända längs havet med ett oändligt vindlande samtal med en av mina bästa vänner. Kinderna hettar av havsvind och mental (över)stimulans – så känner jag alltid när jag träffat G. Vi skulle kunna prata resten av livet utan att samtalet någonsin gick på tomgång. Nu har jag i alla fall krupit ihop under en filt i arbetsrummet för att få upp värmen och bläddrar i en Toni Morrison-intervju som knyter an till frågan om hur kvinnor gestaltas i romaner och filmer. Jag har den tanken i bakhuvudet sedan en tid och i morgon ska jag till Göteborg för att prata om nya romanen och antar att frågor om huvudpersonen Lo kommer att komma upp.
Det känns rätt trixigt att tala om “starka kvinnor” eftersom det antyder att styrka inte skulle vara ett normaltilstånd för kvinnor (vilket ju så klart är totalfel!) Eftersom knappast någon skulle få för sig att använda begreppet “en stark man” skorrar “en stark kvinna” också lite illa. I intervjun får Toni Morrison frågan hur det kommer sig att kvinnorna i hennes böcker nästan alltid är starkare och modigare än männen. Det stämmer inte, invänder Morrison tvärt – den uppfattningen har bara att göra med att vi på den här punkten har så låga förväntningar på kvinnor. Okej … om detta är sant måste jag bita mig i tungan och tänka ett varv extra innan jag någonsin använder begreppet “stark kvinna” igen. Ordminor överallt. Språk är det vanskligaste som finns.
Enligt Toni Morrison har vi varit så vana vid att se kvinnor som inte svarar för sig, alternativt använder sig av “the weapons of the weak”, de svagas vapen, “nagging, poison, gossip, sneaking around instead of confrontation”, att en kvinna som verkligen är konfrontativ – eller kanske till och med våldsam – uppfattas som “stark”. Ja … om hon nu inte anses vara galen, förstås.