I natt var det en sådan natt igen. Somnade under stort motstånd vid fyra och vaknade vid sju. Sova har aldrig varit min bästa gren. Tankarna går ofta på högvarv och känslorna också.
Vaknade med en tanke i mitt tunga utvakade huvud. Den handlade vad resandet har gemensamt med skrivandet. Den listan kan göras lång, men jag såg plötsligt något nytt som jag märkligt nog inte tänkt på förut – att resandet liksom skrivandet är ett legitimt sätt att vara ensam. Okej, den här gången reser jag för ovanlighetens skull inte ensam i fysisk bemärkelse, min dotter är här, men barnen är en del av mig så att vara med dem räknas in i kategorin “ensam”. (Okej, mannen i mitt liv också, det är lite svårt att förklara, lite märkligt, men vi är som två vatten som flyter igenom varandra. Reser gör jag dock nästan alltid själv.)
Mitt behov av ensamhet är snudd på oändligt. Jag har bara aldrig känt att det är helt legitimt att dra sig undan världen. Ensamheten har ofta haft en bismak av dåligt samvete. Kanske var det därför jag alls började skriva … skrivandet är ett sätt att få vara ensam som omvärlden förstår eller i alla fall accepterar. Och det är en syssla som kräver väldigt mycket tid, så därigenom skapar jag mig ett stort frirum – ett väldigt tänjbart alibi för min frånvaro.
Med resandet samma sak. Jag packar det mest nödvändiga (och det är verkligen inte mycket) och reser in i ensamheten.