Kan inte låta bli att avsluta dagen med en bild av Monroe som man sällan sett henne. När jag ser den här bilden vill jag inget hellre än krypa upp i en välstoppad brun soffa och läsa. Själv har jag just öppnat Aris Fioretos Den siste greken. Nyfiken på den eftersom den har beröringspunkter med min barndom.
“Marilyn Monroe reading at home”
(Alfred Eisensaedt)
Det kom en kommentar nedan som efterlyste vardagsbilder på Marilyn Monroe, eller Norma Jean Baker, rättare sagt, för hon var väl inte Marilyn till vardags? Jag hittade inga bilder på henne i slafsiga t-shirts. Finns knappt några sådana bilder av kvinnor från den tiden överhuvudtaget, de verkar alltid ha klivit ur sängen nymejkade med lockarna och Bardot-bh:n på plats. Men jag hittade i alla fall den här: Norma Jean råpluggnades repliker, lite stressad inför en tagning, som det verkar.
Det är en rätt skön bild av yrkeskvinnan Monroe. Man glömmer lätt bort den sidan av henne för den bildsköna vampen som bara står där och “är” på alla de tillrättalagda bilderna. Eller för den delen den tragiska sidan av hennes liv med missbruk, kärlekshaverier och ung bråd död.
Den här bilden påminner mig över huvudtaget om hur oglammigt många av de glammiga jobben är “behind the scene”. Även kring författaryrket finns det ju en massa romantiska klichéer. I själva verket är det väldigt mycket kurande och hundjobbande i stökiga och dåligt upplysta arbetsrum och i mitt fall källarhål. Fast jag har faktiskt just flyttat upp i ljuset – kört ut min man ur rummet med liten takkupa här hemma, och förpassat honom ner i källaren. Nu jäklar ska de sju mörka åren förbytas mot sju ljusa. Och så skriver jag ju inte alltid hemma heller, hyr in mig lite varstans … Berlin, Brooklyn, Baskemölla … Men glammigt är själva skrivandet alltför sällan. Monotont, underbetalt och ryggknäckande. Och alldeles alldeles underbart …