Tack Fiskargatan, for breaking the ice.
Skitbra frågor, ovanliga, och inte helt lätta.

          Svaret på den första … (“Om du skulle skriva en bok om en romanfigur som var barn när du läste om henne, exempelvis George (Georgina) i “Fem”-böckerna, en bok om vem hon växte upp till, hur hennes vuxenliv blev – vem skulle du välja då?”) … tvekar jag dock inte en sekund inför: Pappa Pellerins dotter.
          Jag kommer inte riktigt ihåg vad den handlade om men … identifikation, det måste vara det som gör att den fortfarande har en särskild plats i mitt hjärta. Jag minns precis hur hon såg ut på omslaget. Mörk. Grön polotröja. Frida Kahloögonbryn. Precis som jag, fast jag bara drömde om långt hår, jag satte alltid tuggummi i det, så mamma höll det kort. Mycket kort. Nu googlade jag på handlingen och den låter fortfarande lockande, trettio år senare. (Dessutom brevväxlade jag med Maria Gripe i flera år med början i trettonårsåldern. Borde leta upp de där breven. De var fantastiska!)

 

”Loella är elva år och har aldrig träffat sin pappa. Hennes mamma arbetar till sjöss, som städerska på passagerarfartyg och kan vara borta flera månader i sträck. Under tiden bor Loella i en fallfärdig stuga i skogen tillsammans med sina två småbröder. För att klara sig plockar hon bär och svamp och tar mat ur soptunnorna i byn. En dag får Loella ett brev från sin mamma, som skriver att hon inte tänker komma hem utan ska åka till Amerika istället. Loella ska få flytta till ett barnhem i stan. På barnhemmet börjar Loella dagdrömma om att hon är någon helt annan, dotter till Pappa Pellerin, som närsomhelst kan komma och hämta hem henne.”