Det gör lite ont men är kanske nödvändigt – vissa böcker och filmer liksom lyfter en i håret … och efteråt känns det faktiskt som att blicken har höjts och man ser något nytt. Efter att ha sett den svenska ”Flickan” med mina tonåringar igår, känner jag mig helt upplyft. Inte bara för att det är en ovanligt visuellt suggestiv film som verkligen använder sig av filmfotots rika möjligheter. Nej, den lyckas också hela tiden utmana mina förutfattade aningar om vad som kommer att hända med berättelsens flicka.
När en flicka eller ung kvinna får vara i centrum i en film eller roman, handlar det alltför sällan om henne som person – alltför ofta är hon där för att gestalta ett problem. ”Problemet flicka”. När hon dyker upp i fiktionen är det som om ett Tjechovskt gevär hängs upp i första scenen – det måste avfyras innan historien är slut – och det är inte hon själv som är geväret, hon är den som geväret, olyckan, ödet, hotet kommer att riktas mot. Ung flicka = bad luck, bad destiny. Någonting illa kommer att hända henne. Vi vet det och ändå sitter vi kvar och tittar, eller vänder ännu ett blad i boken om hennes öde. Hon kommer att bli utsatt, hon kommer att vandra rakt in i gapet på en eller annan varg. Det har redan sagan lärt oss. Hela filmen “Flickan” igenom sitter jag och väntar på det … Hon – spelad av en suverän tioårig Blanca Engström – är liksom alldeles för bra för att vara sann. Utan att vara överdriven, sentimentaliserad eller tillrättalagd är hon något så komplext som en människa – fast hon är flicka. Det är förvirrande. Och alldeles, alldeles underbart.
