Det blev en litterär resa av finaste slag runt jorden igår. Via språken. Via författarna som kommit resande till den årliga PEN-festivalen i New York. PEN som i poets, essayists och novellists. Jag bara lutade mig tillbaka och njöt av vad orden faktiskt kan göra. Då och då slår mig den lätt overkliga magiken i det hela – hur komplexa samband en slinga med ord kan fånga, hur personliga, egensinniga och ändå delbara tankar ord kan kommunicera människor emellan. Visst, språket/språken är på sätt och vis väldigt otillräckliga för att uttrycka vårt inre liv – men utan dem … vad skulle vi alls kunna förmedla?
Om man kan älska språk älskar jag språk. Alla. Likheterna. Skillnaderna. Komplexiteten. Möjligheterna. Energin. Skönheten. Jag vet inte riktigt var den där språkfascinationen kommer ifrån, minns den redan från när jag var liten. Och igår alltså denna språkliga resa: från Salman Rushdies sirligt slingrande engelska till Daniele Mastrogiacomo på smattrande italienska, Mexikanske Alberto Ruy-Sánchez otroligt mjukt gungande spanska,Yiyun Lis lika mjukt sjungande kinesiska, filippinske Miguel Syjuco på vattenklar engelska (hans språk så utsökt att jag genast började längta hem till mitt manus) sedan Andrzej Stasiuks mörkt malande polska, Sofi Oksanens lika mörkt självsäkert malande finska, afghanske Atiq Rahimis nästan hypnotiska exilfranska i synkoperad böneutroprytm, pakistanskfödde Mohsin Hamids engelska med londonintonation och Patti Smith i sitt stillsamma och helt speciella Patti Smith-esse. Hon hade skrivit en väldigt fin hyllning till Roberto Bolano och avslutade med att sjunga Black Leaves a capella.
En viss kvinnlig underrepresentation var det på scenen igår. Varför vet jag inte, men misstänker att det har något med det internationella sammanhanget att göra. Min erfarenhet är att det här med 50-50-tanken är en nästan exklusiv svensk praxis. För egen del tänker jag kompensera med att gå och lyssna på snart åttioåriga Big Mama Morrison i övermorgon. Girlpower. Blackpower. Pensionärspower. Morrison rules.