Långfredag, en aning oro i kroppen. Jag är dessutom ganska nyligen hemkommen efter två månader i Brooklyn och har ännu inte acklimatiserat mig. Kulturkrocken känns oftast större när man kommer hem, kanske för att alla resor förändrar en något. För att inte tala om jetlagens inverkan när man flyger över Atlanten – särskilt i riktning från den nya världen till den gamla. Jag har också kvar vissa fantomsmärtor efter förra romanen. Kanske inte smärtor … men någon sorts obskyra fantomkänslor i alla fall. Om romanskrivandet är en lång, strapatsrik resa är efterkänslan som en intensiv jetlag. Verkligheten känns overklig. Allt är uppochned. Eller i alla fall på sned. Gungigt. Tomt. Lite meningslöst.
Min tredje roman kom ut i januari och även om jag skriver på den fjärde redan, är mina tankar fortfarande mycket med Lo och Lukas i Till sista andetaget. Slutfasen av romanarbetet är så intensivt. Väntan innan boken ska möta läsare och recensenter, vänner och främlingar, är anspänning, anspänning, anspänning. Efteråt känns allt tommare än tomt. Man slappnar av, känner sig urlakad, maratontrött, eftertrött, väldigt lättad om mottagandet har varit positivt. Det gäller bara att se upp så att man inte sjunker för djupt ner i den där tomheten, som både är skön och oroande. Lite otäckt är det att vara så tömd, hemlös, rastlös, lost (ja, ni hör …) Mitt knep är att snabbt kasta mig upp i sadeln igen. Faktiskt aldrig släppa skrivandet helt, utan låta ett projekt glider över i ett annat. Jag vet inte om det är bra, jag längtar egentligen efter en riktig paus och har en vision om att den äger rum i en liten fransk eller andalusisk by med getter fritt strövande bakom huset. Men det är en paus jag hittills inte har vågat ta. Jag arbetar a-l-l-t-i-d. Kanske efter den fjärde romanen. Ja, jag satsar på det. Att inte bara lägga fingret på pausknappen, utan faktiskt också trycka ner den …