Det är bra! Ni som har kommenterat vad man ska göra med sin mer eller mindre heliga vrede – fyll på bara, så att jag får veta när jag kommer tillbaka från Göteborg i morgon. För det är faktiskt något jag verkligen undrar – hur gör alla andra? Jag har ju mina romaner jag kan skyffla in alla mina känslor i och bearbeta dem där: ilska, lycka, rädsla, kåthet, frustration, bottenlös sorg. Men hur sjutton gör alla andra? Jag inser att skrivandet på många sätt är en flykt och ett skydd och ett sätt att projicera och transformera och vad de vetenskapliga termerna nu är för att man helt enkelt smiter undan lite – jag är kanske något av en emotionell smitare? Jag reser och skriver av mig mina känslor. Det är en dyr och väldigt tidskrävande vana.
Är det någon som har tagit fram saxen någon gång? Som kvinnan i Antichrist. Hanterar man sin ilska olika mot kvinnor och män? Och mot sig själv? Min erfarenhet är att de jag älskar mest för sig den värsta slängen av sleven. Känns inte rättvist alls. De mer främmande skitstövlarna går fria. Jag spiller sällan min vrede där.
Minns att jag skrev en krönika för Sydsvenskan om en explosiv känslomässig utrensning på vita duken som man aldrig glömmer. I “Mr & Mr Smith”, med Brad Pitt och Angelina Joli som det äkta paret, finns faktiskt en hårresande underbar bråkscen (med TUNGT artilleri inblandat, de skjuter hej vilt och slutar … nej, jag ska inte förstöra scenen för de som ännu inte sett den.) Men helst, helst … skulle man ju vilja kunna ge uttryck för sin ilska utan handeldvapen. Frågan är hur?
Nu är jag superstressad till ett tåg (varför blir det alltid så …? Nu blev jag förbannad igen!) men ser fram mot att pingponga vidare lite här.