Mille grazie. Nu har jag läst kommentarerna efter förra inlägget, allt från mazarinmassakrer till passive-aggressive yogatränare, sömnsjuka, sandsäckar och söndertuggade kinder. Jag kommer själv från en ”italienskt” temperamentsfull familj med många starka viljor, mycket starka emotionella vågor men jag är mellanbarn, så gissa vilken roll jag tilldelades … just det. DEN. Diplomaten. Medlaren. Betraktaren. Analytikern. Confidenten. Kanske är det därför jag blev författare? Att försöka sublimera ilskan och frustrationen över sakernas tillstånd, både på ett privat och ett större plan, och använda det i skrivandet är ju inte helt fel. Jag är förmodligen inte ensam om det. Många författare skriver nog för att mycket i tillvaron i grunden upprör dem. Den där hatkärleken till livet …
Kan inte låta bli att klistra in den här bilden som jag just hittade i kameran
I New York var alla jyckar (även minsta knähundar) ordentligt ofarliggjorda och hopsnörda om nosen. Kanske nödvändigt i en storstad, men det finns ju också människor som går omkring såhär – rent mentalt. Jag inser att jag nog har skrivit om sådana i alla mina romaner, Kristian i Polarsommar, Adam i Kvicksand och Lukas i Till sista andetaget. Inte så nyttigt i längden. Det bär bara tills det brister.
Just nu känner jag mig dock ovanligt harmonisk och känner inget trängande behov av att varken skriva eller skälla. Mest av allt ett trängande behov av ett glas vin, faktiskt, i dagens sista sol i lä vid husväggen där tonåringarna inte riskerar att se mig tända en undantagscigarett (det blir så svårt att förbjuda dem att nyttja tobak då.)
Jag har ikväll nöjt landat i den skånska myllan igen efter ett dygn i Göteborg. En författargrej på biblioteket med trevliga medläsare, rejält med folk, många extrastolar, skön stad. Hade hunnit glömma hur fint Göteborg är, hur softa göteborgarna är och framför allt hur mycket GÖTEBORGSKA de snackar … en väldigt charmig, men lite overklig, dialekt.