Jag borde kanske inte … än … men kan ändå inte låta bli att viska lite här – bara för er – om att romanen, den senaste, inom någon slags framtid kommer att finnas på i alla fall så där en tio språk … Hjular inombords av nästintill otillbörlig glädje över detta.
Just nu har jag kopiöst mycket jag måste fixa med innan det bär av tillbaka till New York på lördag. Ja, om det inte ligger en massa aska över Atlanten, vill säga. Jag ska ha min dotter med mig och lära henne att klara sig i den stora stygga – och väldigt spännande – världen … är planen. Hon ser mycket fram emot det, äventyrlig som hon är (även om vulkanen just nu skuggar våra förhoppningar en aning.)
Samtidigt med att vi förhoppningsvis ska nöta sula på Manhattan och i Brooklyn ska jag också hinna med en årliga internationella PEN-festivalen och träffa en del välbekanta ansikten och ja … ungefär en miljon nya. Och gå till mina faoritbokhandlar, förstås, “independent bookstores” som de trevligaste ju kallas i New York. Som den här i Park Slope i Brooklyn. Oftast väldigt hemma-hos-mysiga, förstrött röriga, bohemian chic, som synes.
Och så brukar det stå en kille i afghanpäls och sälja bra böcker i ett gathörn i Williamsburg, och så tjejen som kränger intressanta titlar ur bakluckan på sin bil nere i Soho. Jag älskar New York för mixen av allt – allt. Drömmarna … Billiga. Dyra. Priceless.
Jag hör att jag låter nästan irriterande energisk för att inte säga manisk – i själva verket är jag intill benen trött just nu, och dessutom allmänt aprilmellow. Rädd för att stanna upp, försöker hålla mig i rörelse i väntan på … en oväntad harmoni, eller nåt. Problemet med mig är att jag bara har två lägen, och däremellan endast ett förvirrande glapp. Antingen är jag lite för taggad eller helt slak. Nu är jag egentligen helt slak, men har absolut inte tid med det, så jag “leker taggad”. Eller som boken om sköna Madeleine Pyk heter: “Jag leker att jag lever”. Ett jäkligt bra citat av en inte helt okomplicerad människa.