“Det omedvetna materialet väller fram. Man får en idé och följer den utan att analysera tanken. Det är blint; man känner sig fram. Att skriva är ett märkligt sätt att leva. Ingen ber en om det. Ingen behöver det egentligen. Jag antar att det finns ett behov av författare i världen, men det behöver inte vara jag. Man drabbas ständigt av en känsla av misslyckande. Den enda förklaringen till att man ändå skriver är känslan att man måste, att man inte kan leva på något annat sätt. Och vad beror det på? Förmodligen en brist inom en, en känsla av att någonting har sårat en i så hög grad att man måste skriva.
Barndomen är väl den enda period då vi upplever uppfyllelse eller fulländning. I ett sådant tillstånd behöver vi inte skriva. Den vuxnes skrivande pendlar mellan eufori och förakt, mellan barnets lek och vuxenhetens förskingring. Ibland kan man känna att den som skriver har blivit torr och borde eller vill sluta. Beckett hade en lustig mening i en av sina böcker: Bläcket har inte hunnit torka förrän det äcklar mig.“
Jag har skrivit intensivt i ett par dagar. Först under stort motstånd, sedan i ett starkt men hastigt övergående flow. Ordtröttheten vet just nu inga gränser. Lånar därför ovanstående tankar om skrivandets skumma syssla av Paul Auster. Att hålla med, och mot.
Och om jag inte ger mig någon betänketid alls, utan på en nanosekund tvingar mig själv att svara på vad som “sårat mig i så hög grad” att jag måste skriva min tredje bok, så har det någonting med att vara kvinna att göra.
Cliffhanger …
