Atlanten. Nu kommer jag inte att hinna göra något mer inlägg förrän jag har korsat den. Faktum är att jag just skrev ett långt och fantastiskt bra inlägg (förstås:) som försvann med ett klick. Merde! Rekonstruktion är inte min grej. Jag har svårt för att tänka samma tanke mer än en gång. Så här kommer bara några snabba mindre välformulerade rader.
Igår var jag på intressanta Internationell Författarscen på Stadsbiblioteket i Malmö och lyssnade på isländske Jon Kalman Stéfansson. Han pratade om skrivandet på ett sätt som gjorde att jag började störtlängta efter att sjunka in i det igen, som jag gjorde i Brooklyn i våras, i Aten i vintras och Berlin i försomras. Små hyrda eller lånade rum. Några stilla veckor.
I sensomras hade jag också möjlighet att hyra det här rummet några kilometer uppåt kusten där jag bor. Med utsikt mot ett ständigt föränderligt och nästan oanständigt lockande hav. Här la jag sista handen vid Till sista andetaget, i ett litet bykhus komplett med mulltoa och rastlöst springande mus i taket, tills det blev för kallt framåt senhösten. I dealen ingick också att mata ägarens höns när hon var borta. Någon kanske känner igen boken som ligger där, förresten … Jag måste alltid omge mig med böcker när jag skriver, till sällskap, moraliskt stöd, uppfordran, lust. Och en påminnelse om att det periodvis slitiga manusarbetet kommer att resultera i något så vackert, konkret och efterlängtansvärt som en bok att hålla i handen.
Ett bykhus känns som rätt plats för romanarbetet. Skrivandet är ju i sig ett slags tvättande av barndommens, nuets, minnenas, känslornas, rädslornas och begärens byk. Man rör upp från botten, gnuggar, sköljer, vrider ur och hänger upp till allmän beskådan. Vilken otroligt märklig syssla, om man tänker efter. Jag försöker att inte göra det alltför mycket – tänka, alltså – varken före eller efter. Någonting jobbar i en ändå. Det blir inte bättre för att man analyserar det, i alla fall inte för mig (och Jon Kalman var inne på något liknande igår).
Skrivandet är en sorts “hemlighetstillstånd”, för att nu låna ett ord av den i och för sig extremt analytiska poeten Inger Christensen.