Jag ska inte göra Judith Butler otjänsten att försöka sammanfatta dagen på Columbia Law School med och om henne och hennes verk. Stimulerande var det i alla fall, inte minst för den språkliga exakthet (som det brukar heta i Nobelprisformuleringar …) som Butler och hennes vänner, kollegor och lärljungar visade prov på. Eller ”språklig exakthet” är kanske inte rätt uttryck, snarare sa alla väldigt lite med väldigt många ord på ett väldigt fascinerande och utsökt sätt. Lite franskt, sådär. Fransmän, har jag ofta tänkt, verkar ju älska att höra sin egen röst och det tycktes dessa teoretiker också göra. (Just Butler var dessutom en skönt witty människa, med en massa glimt i ögat, vilket jag uppskattar.)
It goes with the territory, förstås, att allt som sägs på den här mycket höga teoretiska nivån måste vara skottsäkert, vattentätt, helt enkelt väldigt omsorgsfullt formulerat. Jag tycker att det är en otrolig njutning att lyssna på, även om jag ibland kan komma på mig själv med att otåligt vänta på något så banalt som … en konklusion. Girigt rotar jag bland ordmassorna efter själva substansen. När jag lyssnar på forskare av olika slag slår det mig hur sällan de faktiskt kommer med någonting som jag inte på ett eller annat sätt redan har iakttagit och formulerat för mig själv (ja, i mitt simpla lilla liv, då, alltså.) Jag kan verkligen längta efter att få höra något som liksom … skjuter skallen av mig och vänder upp och ned på alla mina föreställningar om mig själv, resten av mänskligheten och världen. Men hur ofta händer det? Är det alls möjligt? Judith Butlers tankar om performativitet, till exempel (återigen: undviker att här göra en egen miniformulering om vad detta begrepp innebär, minsta förskjutning eller förenkling känns inte rätt mot hennes tankevärld – googla istället, den som behöver friska upp minnet:) Kärnan i den tanken känns i alla fall på något vis förvånansvärt … given. I positiv bemärkelse, alltså.
En beröringspunkt mellan teoribyggare som Butler och det skönlitterära skrivandet tycker jag är ambitionen att vända och vrida på den hopplöst invanda blick vi har på ”verkligheten”. Att om och om igen försöka se nytt. Att verkligen försöka att inte ta någonting för givet – kämpa emot den reptilreflexen, helt enkelt.
Mer än någonting annat var det vad jag bar med mig efter detta maxade Butlersymposium.
Ps: Tack Annika för lästips i din kommentar nedan. Nice!
* (“En av mina vackraste vänner, Helen Lindberg, har faktiskt skrivit en doktorsavhandling där hon bland annat undersöker Judith Butlers idéer. Den heter “Only women bleed? A critical reassessment of comprehensive feminist social theory” (De hon undersökt, förutom Judith Butler, är Catharine M MacKinnon, Anna G Jonasdottir och Luce Irigaray). Jag var på disputationen, förstod knappt någonting av jämföreleserna mellan de olika idéerna, men det var… underbart att lyssna. Heja Helen!” Skrev Annika K.)