Igår var det prisutdelning för katapultpriset. Det var på högkvarteret, och egentligen borde jag väl berätta något om hur det gick till, hur det kändes och hur man egentligen förhåller sig till att ha fått ett pris. Det orkar jag helt enkelt inte.
—
Som min svensklärare i gymnasiet brukade säga: Det finns omtentor, men det finns faktiskt inga omfester.
—
Men nu är min lägenhet full av blommor, och allt som inte är blommorna eller den konkretistiska prisplaketten har en dyster air över sig. “Thank you for the flowers, my room looks like a hothouse!”
—
Har skrivit några sidor om Almqvist, men nej, Leffler och Benediktsson lämnar jag åt deras öde. Men precis som min förra tenta, den om Alfhild Agrell, ska publiceras i Kritiker, så har jag hittat ett sätt att använda det lilla som kommit ut ur mitt försök att skriva den här tentan; nämligen att publicera den här.
Från dokumentet “Tenta i littskit”
Det första stycket i Carl Jonas Love Almqvists Det går an är en miljöbeskrivning som omärkligt går över i en beskrivning av hur passagerarna kliver ombord, men “ett åldrigt fruntimmer” missar den avgående båten och blir kvar på kajen; på båten finns hennes systerdotter, den kvinnliga huvudpersonen, som ropar efter henne och på så sätt presenteras – fast hon fortfarande är anonym. Rent litterärt kan man tänka sig att den troligaste fortsättningen skulle vara att följa denna gestalt ombord på ångbåten, gå in i hennes blick och se ångbåten genom hennes ögon, men Almqvist väljer en annan väg; genast efter att hon presenterats lämnas hon därhän för en allmän reflektion kring de resande, deras situation och närmare bestämt deras egoism.
I en roman, och framförallt i en så tidig roman som Det går an, vore det här ett onaturligt sätt att fortsätta texten, ett slags förhalande och fördröjande av handlingen som inte hör romanen utan den episka genren till, men Det går an är bara till hälften en roman; den är också en politisk pamflett, där Almqvists tankar om äktenskapet är minst lika viktiga som själva handlingen. Redan här tar han tillfället i akt att lägga ut texten om äktenskapet och vad det gör med människorna – och vad är det då som sägs?
De väluppfostrade barnen är så ur stånd att hjälpa sig själva, att de i varje ögonblick ropa på hjälp. “Deras mödrar ha således så mycket besvär, utom all möda de måste göra sig med sina egna kroppar, för att komma upp och ned i de smala ångbåtstrapporna; och familjefäderna, slutligen, de söka väl uppmuntra sig med snusning och tidningsläsning, men även detta tyckes knappt förslå. De kunna ej ägna mycken uppmärksamhet åt andra, emedan de hava nog att syssla med sitt eget upprätthållande, sina fruar, sina barn; och framförallt måste de med stor omtanke överlägga, vad de må våga förtära ombord, för att icke bli alldeles kaputt…”
Om man bortser från den milt spefulla tonen öppnar sig här en beskrivning av själva arkitekturen i 1800-talets äktenskap – kvinnan ägnar sig åt att ta hand om barnen, medan det på männens lott har fallit att fatta de beslut som ska upphålla den gemensamma välfärden; det de har gemensamt är att de båda ägnar sig intensivt åt ett upprätthållande av samlivet. Deras borgerliga samhällsställning kräver att en viss nivå av hygien och uppfostran, kort sagt en inre och yttre hälsa upprätthålls och visas upp för omvärlden. Äktenskapet är på det sättet en rollfördelning, en konvenans och – i dubbel betydelse – en i grunden konservativ institution.
För att närmare granska sexualiteten i Det går an är det kanske lämpligt att gå till en sängkammarscen, närmare bestämt den i slutet av kapitel 4, sid 161 i vår upplaga.
“‘Dygdig? Kan jag kalla en stol dygdig? Hon är ingenting alls åt det hållet, som jag menar; varken god eller ond. Hur kan jag kalla ett ingenting dygd? eller ens last? Men förlåt, sergeant, du har orätt’, (fortfor han litet därefter) ‘hon är ej, som du säger, ett ingenting åt det hållet, minns du par exemple de där livliga ögonkasten? den varma munnen? … då och då … nej, nog har hon sinne, var viss på det; men om jag är den rätte, se det är en annan fråga? Vad är hon då för en? Liderlig? hut åt hälsingland! det kan icke falla mig in. Men ett mellanting är hon, som jag icke begriper, om jag bråkar sönder tinningen på mig…'”
Saras begär skildras i Det går an aldrig inifrån. Det vore i den tidens litteratur omöjligt, och är säkerligen ett av skälen till att hela romanen är skriven inifrån Alberts blick, i den här scenen låter Almqvist honom i stället funderapå henne utifrån; tyda de tecken hon ger ifrån sig som ett språk. Det är signifikativt att han kan konstatera vad hon har, sinne, varm mun och livliga ögonkast, men det han inte kan bena ut – och det enda som egentligen intresserar honom – är hurudan hon egentligen är.
Sexualiteten är i Alberts, Almqvists och artonhundratalets offentlighets ögon inte någonting man gör, utan en egenskap, vilket går helt i linje med Foucaults resonemang; man kan vara antingen liderlig eller dygdig. Det är ett skarpt reducerande av den sexuella identiteten till ett enkelt omdöme, som alltid innehåller en värdering.