Jag har fått virk. Ett slags tillstånd, en sjukdom, en brist på förmåga att fokusera, ett motstånd mot att arbeta. Olust rentutav. I stället för att producera text producerar jag väskor, till mig och barnen, i fluffiga pastellfärgade garner.
I går satt jag visserligen en timme på Kafé Valand vid Odenplan och skrev men det gick trögt. Det är inte så att jag börjar från ruta noll, nej jag lyssnade till de som sade åt mig att jag måste ha något nytt på gång när boken kom ut, precis som jag tidigare lyssnat till de som sade åt mig att jag måste ha något nytt på gång när manuset refuserades. Jag har kommit en bra bit på väg, men något har gått förlorat, ett slags naivitet. ”Det måste bli så jävla bra …” hamrar genom huvudet.
Det är som när A som skulle föda sitt tredje barn och bara kände panik ju närmare förlossningen hon kom.
Att veta vad det handlar om.
Allt slit.
Fast egentligen tycker jag att det är en trött liknelse – boken som ett barn, något man föder fram.
Jag tänker att det inte finns några genvägar, att jag får skriva mig fram till ett flyt – ta en kafétimme i sänder.
I går såg min sambo en dokumentär om Joy Division, själv somnade jag. I morse var han helt uppfylld av filmen. Vi fastnade vid köksbordet, han berättade, om låttexterna, Ian Curtis referenser till Dostojevskij, Nietzsche, Sartre, Hermann Hesse, Kafka … som ingen annan än Curtis (i bandet) verkade veta om. En man som intervjuades pratade om Curtis texter som vägar till andra, parallella universum, en undervisning.
Referenser också till J G Ballard, en engelsk författare som är känd för den kontroversiella romanen Crash (1973), där huvudpersonerna blir sexuellt upphetsad av att iscensätta och vara med om bilkrascher och för, Empire of the Sun (1984), baserad på hans egen uppväxt i Shanghai. Båda böckerna har filmats, av David Cronenberg (1996) respektive Steven Spielberg
I morgon kväll visar SVT Control. Anton Corbijns film om just Joy Division, eller kanske mer om Ian Curtis. Se den om du inte redan har gjort det. Det är en film som kryper in under skinnet på en, knappast lämnar någon oberörd. Jag minns hur jag satt med den där känslan i knäet efteråt: ”vad onödigt, så otroligt onödigt, ett sånt slöseri”.
Inte filmen, bara det som händer i den.
Och musiken är grym.