Jag var fjorton år när jag skrev min första roman. Den hette ”Danne – vem är det?” och handlade om en ung kille som hamnat lite snett i tillvaron. Jag utgår från att den utspelade sig i skolmiljö, vad skulle jag annars kunnat skriva om i den åldern, och bortsett från en lång rad oförstående lärare, rektorer och klasskamrater fanns en vacker ung tjej som hette Lilian. Danne och Lilian förälskade sig i varandra och efter en massa turer hit och dit slutade allt lyckligt.
Lika lyckligt slutade inte mina försök att få boken antagen på ett förlag. Fast jag fick ett trevligt, uppmuntrande brev från någon på förlaget – förmodligen kunde man kosta på sig att vara mer generös när det var en uppenbart ung författare som knackade på och ville in.
Några år, och flera opublicerade romaner, senare fick jag kontakt med en författare som hade eget förlag. Det var också på det förlaget, Settern, som jag till slut fick debutera med allåldersromanen ”Och natten är lång och svår”. Den berättelsen hade jag lånat från en skiva med Anders F Rönnblom, ”Ramlösa kvarn”. En av låtarna hette ”Camillas sång” och handlade om en tjej som var tillsammans med en kille men sedan blev kär i en tjej. Anders F hade skrivit en så fin programförklaring till låten:
”Jag kommer ihåg hur det var. Rickard tog henne med på vilda turer över kullarna, spelade munspel för henne i månskenet, drack Darjeeling te uppe på bruket, gjorde ett litet mästerligt porträtt i olja av henne sittande i solkigt linne och skinnjacka med silvernitar. Nu har hon träffat Ann. Vad finns det mer att säga.”
Enligt min mening fanns det oändligt mycket mer att säga och det var vad jag gjorde i den romanen. Den kom ut 1984. Då var ämnet med lesbisk kärlek inte helt okomplicerat. Mer än tjugo år senare gav jag ut den på nytt på Vulkan.se med ny titel, ”Sången om Camilla”.
Under årens lopp tänkte jag att det var en förfärligt dålig bok (även om jag fick en hel del fina recensioner) men när jag genom att skriva in texten igen kom i närkontakt med den blev jag lite förvånad – den var inte så dålig som jag mindes den.
Jag har aldrig vågat ta mig själv på allvar som författare, däremot har mina texter, mina romanmanus, varit på liv och död. Det är genom dem jag lever och när jag inte har ett romanprojekt på gång svajar tillvaron betänkligt. Det är som att hoppa från tuva till tuva på en mosse – förr eller senare trampar man ner och får stövlarna fulla av smutsigt vatten.
Så det enda jag kan göra är att fortsätta skriva och träna på att våga tro att jag är författare. Jag säger som Lasse Åberg: ”Jag kan flyga, jag är inte rädd”.