En gång i tiden var jag en fullkomlig sportfåne. Jag minns att jag vid ett sommar-OS, jag var tonåring, såg varenda minut av det som visades i teve. Oavsett om det var boxning, brottning, friidrott eller segling. Jag var så otroligt engagerad att jag kunde må dåligt i dagar om det gick illa för någon jag höll på (oavsett om det var en svensk eller inte). Dessutom började jag bli så nervös att jag inte vågade se när folk åkte konståkning, slalom, spelade handboll – jag tappade helt enkelt kontrollen och bestämde mig för att det behövdes en ordentlig nedtrappning. Vilket lyckades, nu är jag mer hälsosamt intresserad, men fortfarande lika nervös. Det är skönt att SVT Play finns, så att jag kan se det jag vill när jag har facit i hand.
Vad är det då som är så lockande med idrott? Många väljer bort sport, tycker att det är fullkomligt ointressant. Det är det inte. Det är möjligen oviktigt, och definitivt omoraliskt med tanke på all doping, men i idrotten finns en dramaturgi och en sådan oändlig mängd spännande berättelser att de skulle kunna utgöra stoff till flera romaner.
Ta bara den senaste – den fantastiska berättelsen om Anja Pärsons brons i superkombinationen i OS. Den våldsamma kraschen i störtloppet, som skulle ha kunnat sluta riktigt illa. Skräcken innan hon reste sig, lättnaden när det visade sig att hon kunde röra sig. Ett dygn senare står hon och tvekar i samma backe. Ska hon ställa upp och köra ett nytt störtlopp – del ett i kombinationstävlingen? Hon är mörbultad och har ont. Och hon är rädd. Hon flög sextio meter i luften i den där kraschen. Fem minuter före start bestämmer hon sig definitivt för att köra. Hon kommer ner och har plötsligt medaljchans.
Samma tvekan inför del två – slalom. Det gör naturligtvis fortfarande jäkligt ont, men hon gör det. Hon kör, tar sig ner, tar ledningen och kan nu bara vänta på resten av åkarna. När en åkare återstår ligger hon på tredjeplats. Vonn, som är oslagbar i störtlopp, tar sig nästan hela vägen när. Nästan. För när några få portar återstår kör hon ur. Bronset är Anja Pärsons.
Vilket mod! Och vilken underbart tårdrypande roman skulle inte det kunna bli?
Sedan har vi den om Tiger Woods och hans golfsvingande svenska fru. Men det är en helt annan historia. Och den innehåller inte speciellt mycket idrott.