Mina romaner utspelar sig i små, ej namngivna, byar och små eller medelstora städer. Jag har inte tillräcklig kunskap om storstadsliv och anser inte heller att det behövs fler romaner som utspelar sig i Stockholm eller Göteborg. Eller, nej, så menar jag inte. Det finns med all säkerhet utrymme för fler storstadsskildringar, men för min del är det intressantare att utforska landsbygden. Det är den jag kan. Om jag placerade mina karaktärer i Stockholm skulle det bli riktigt pinsamt (fast det hade kanske blivit kul. En lantis kommer till stan, typ.)
Anledningen till att jag inte namnger byarna jag placerar mina karaktärer i är att det ger mig större frihet att låta bli. Jag kanske behöver placera en kyrka där det inte finns någon och då är det praktiskt att kunna göra det utan att behöva förklara det i ett efterord. Och jag har märkt att när jag skildrar byggnader, gator, åar, sjöar, skogsbryn och så vidare har jag bilder för mitt inre av hur det ser ut, men jag skulle aldrig kunna hitta platserna i verkligheten.
Jag tror att läsarna gör sig egna bilder av både människor och miljöer och därför är det inte nödvändigt att sitta med karta och pricka in varenda sten och gata.
Det där med att skapa sig inre bilder tycker jag man ska ta fasta på. Lita på läsarens fantasi. Även när jag läser romaner som utspelar sig i verklig miljö skapar jag bilder om det är platser jag inte känner till. Och visst är det så att när en roman blir film är det sällan man tycker att det blir rätt. Huvudpersonen ser ju inte alls ut som i romanen …
Eller har jag fel? Vad tycker ni? Och hur mycket miljöskildringar ska man ha? Kan det bli för mycket? Så att det skymmer det man vill berätta och blir en turistbroschyr i stället? Eller för lite, som om berättelsen utspelar sig i en studio?