I Tyskland har 17-åriga Helena Hegemann skapat sensation med sin debutroman Axolotl roadkill. Kritikerna har övertrumfat varandra i superlativ, pekat på romanens autentiska känsla. Den handlar om knark, våld och sex i underground-Berlin och nu visar det sig att författaren i själva verket har klippt och klistrat, stulit lite här, lånat lite där och sammanfogat till vad hon kallar sin egen text.
I höstas blev det rabalder här i Sverige när en kokboksförfattare visade sig ha plagierat stora delar av sin text från en annan bok, och boken drogs in från förlaget. Härom året var det en heminredare som ”hamnat i tidsnöd” och lånat från en amerikansk inredningsbok. Samma sak där: boken drogs in och gick till papperstuggen.
Men när Helena Hegemann avslöjades ryckte hon på axlarna och ansåg inte att hon plagierat. Hon kallar det för att blanda texter och menar att allting redan är skrivet, alla idéer är lånade från någon annan och det intressanta är vad och hur man gör med materialet.
Ovanstående har jag läst mig till från Ann Heberleins artikel i Expressen gångna veckan. En intressant text där Heberlein också tar ställning i frågan om det är okej att göra som Hegemann.
I musikbranschen görs det redan. Visserligen är det väl fortfarande inte tillåtet att knycka mer än fyra takter men man hör ständigt gamla låtar upphottade i hip hop-versioner, där originalet ligger som bakgrundssound och refräng. Kanske är det så vi ska se på litteraturen i framtiden. Har man tur får man med en strof eller två när någon som är mer vågad och begåvad tar sig an ens text.
Men är det okej? Det är lite grand som filosofin bakom fildelning. Om det finns där är det väl inget fel i att ta det.
Jag läste i Svensk Bokhandel att flera förlag velat köpa rättigheterna till romanen men stoppats av det tyska förlaget eftersom de inte tillhörde Bonnierförlagen (systerförlag med det tyska som gav ut boken). När plagiatmisstanken dök upp ville inte Bonniers ha boken och nu backar även förlag som tidigare var intresserade. Är vi mossiga i Sverige som inte gillar fusk?
För visst är det fusk att klippa ihop andras texter till en egen roman och inte berätta att man gjort det. Eller?