Ångesten kom på eftermiddagen. Den och huvudvärken. Märkligt att må dåligt över något som man anar blir bra när man väl är där, sitter på scenen, har börjat prata.
Men det var som mannen på psykjouren sade till en vän: det är ofta rädslan för att må dåligt som är värre än själva det att må dåligt.

Litteraturens långa natt, i fredags kväll.
Jag var först ut. Svante Weyler var rapp, ställde frågor som ingen ställt om boken förut och jag kände mig viktig, och glad, det var roligt. Fantastiskt fint att läsa inför en knappnålstyst publik.
Och sen stannade jag och lyssnade på de andra och tänkte att får jag inte komma hit som författare igen så kommer jag hit som publik.
Det var riktigt bra.
Anneli Jordahl berättade om sin roman Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) om Ellen Key och kärlekshistorien mellan henne och litteraturkritikern Urban von Feilitzen. Det hon läste var roligt och rappt. Jordahl berättade att den kärlekshistorien hade ALLT, att hon kunnat skriva en riktig hollywoodsaga men att hon behärskat sig.
Kjell Johansson drog ner gapskratt när han läste ur sin Karolus Karlssons liv och verk som verkar vara en helt galet skön bok. Han berättade att han behövde skriva något roligt efter böckerna Huset vid Flon, Sjön utan namn, och Rummet under golvet, som han sade var rätt tunga att skriva. Har inte läst något av honom, men ska ta en sväng förbi biblioteket i veckan. Så lite tid och så många böcker. Anna Jörgensdotters Bergets döttrar, som utsågs till Årets roman här på Bokcirklar står högt på ”att-läsa-listan”, tyckte jättemycket om det hon läste i fredags från ABF:s scen, det lever kvar i huvudet, bilden av kvinnan som går längst ån, pojken i trädgården, kvisten som bryts.
Det tuffa den här kvällen var hur skådespelarna överglänste författarna, eller kanske överglänste de inte, kanske kompletterade de. Det är ju deras yrke, att ta scenen i besittning. Monika Fagerholms stand-in Stina Ekblad, läste Edith Södergran så att hårstråna på armarna reste sig.
När Svante Weyler frågade Ekblad vad man skulle läsa av Edith Södergran om man var tjugo, så svarade hon: ”Dagen svalnar…” ”Och när man är trettiofem?” ”Någon av de mer erotiska dikterna … ”Min själ”
”Och när man är lika gammal som vi?” ”Landet som icke är”, (gapskratt från publiken), och sedan läste hon:

Jag längtar till landet som icke är, ty allting som är, är jag trött att begära. Månen berättar mig i silverne runor om landet som icke är. Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla, landet, där vi svalka vår sargade panna i månens dagg. Mitt liv var en het villa. Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit — vägen till landet som icke är.

Vid det här laget började jag bli lite trött, men då kom Klas Östergren och Agneta Pleijel, och det var riktigt bra samtal med båda två, gillade det Pleijel sade om skrivande som ett sätt att skingra ensamhet, och om hur hennes mammas historia delvis stått i vägen när hon skrev sin senaste roman Syster och bror som avslutar hennes familjetriologi, men hur nöjd hon var med att ha rott hela i land. Och Östergren var snabb i tanken och gav svar på tal. Läste ur Den sista cigaretten, och det kändes lätt och elegant som om det inte krävt någon ansträngning alls …

Sist men inte minst. Jonas Karlsson, som med en blodröd högerhand anlände direkt från Dramaten där han spelat Scener ur ett äktenskap och Svante Weyler frågade om han alltid åkte hem från Dramaten och satte sig och läste ur sin egen bok. ”Ja, så fort telefonröstningen till Let’s Dance är klar så sätter jag mig och läser.”
Skratt.
Sedan pratade de om skrivande och scen. Om att Jonas Karlsson gör det ena eller det andra, en sak i taget, men att det händer att han får en genialisk idé när han är på Dramaten och bara måste springa upp till logen och skriva ned den, men att det var förvånansvärt sällan de där geniala idéerna mynnade ut i någonting beständigt, det mesta skedde på dagen, när han satt och skrev, mellan lämningar och hämtningar på dagis. Och jag tänker på alla de där idéerna jag brukar få om nätterna, eller precis när jag ska somna och att jag oftast är för trött för att skriva ned dem och att jag någonstans inbillar mig att om de är tillräckligt bra så dyker de upp igen. Men att det är svårt att veta, eftersom jag inte minns dem. Fast ganska ofta händer det att jag hittar lappar med några nedrafsade ord, en tanke, en idé om ett möte eller dialog, och inser att det där har jag redan tänkt. Och ganska ofta, nästan jämt, händer det att jag skriver som bäst femton minuter innan barnen ska hämtas på dagis. Femton minuter av flow. Man kanske inte kan be om mer.