Han låter så glad. Så uppriktigt förtjust så att man blir glad själv tänker jag när jag hör Louise Epstein på SR ringa upp vinnaren av Sveriges Radios Lyrikpris Björner Torsson.
Tio diktsamlingar.
Kanske är det vad man behöver ha i ryggen för att kunna uttrycka sig så precist och fint om sitt skrivande. Han berättar att en utgångspunkt är att ”det handlar om att allt kan försvinna och därför gäller det att vara uppmärksam”, det låter som ett slags buddhistisk medvetenhet om alltings förgänglighet.
”Min utgångspunkt ska vara att något är statt i upplösning” säger han i intervjun i SR:s Biblioteket. (http://www.sr.se/sida/default.aspx?programid=1273).
Och pratar om poesin som en undersökningsmetod, ett slags frågeform.
Jag tänker att det är vad skrivandet handlar om, att ställa stora och små frågor. Att det finns aha-ögonblick som är rätt fantastiska, som man kan skriva sig fram till, ett slags insikt.
”Om det är någonting jag tycker är utmärkande för det mänskliga livet så är det nyfikenheten.”
Louise Epstein säger att hans dikter får henne att tänka på livets korthet och hon får honom att låta som en mindfulness poet, om det nu finns sådana.
Själv faller jag för hans replik ”jag har alltid älskat smutsiga fönster” (den kommer i samband med att de pratar om hus och poesi, Torsson har både forskat och undervisat i arkitektur vid KTH).
Sådant är tröstande att höra när man bor i ett renoveringsobjekt och aldrig någonsin har tid (eller lust) att putsa de vackra, men ack så bräckliga fönstren.