I bland är livet som författare ganska ensamt.
Det var glest med folk på Café Peace and Love i går. Under den korta promenaden mellan hotellet och kaféet tänkte jag “det lär inte komma en människa”, hela staden kändes öde, täck av ett mjukt snöfall, kyla och os-yra.
Jag fick lite panik på scen. Förstod inte vem jag skulle prata för, om någon var intresserad, var jag skulle fästa blicken.
Men det gick. Jag läste, pratade.
Och sen började Frida ställa roliga frågor, och så någon mer och det blev lite liv i alltihop och kändes inte så dumt, och efteråt så dröjde sig Frida och hennes kille kvar och Kersin från biblioteket var där också och vi pratade skrivande och böcker och vad som driver en.
Det var fint.
Susan sade: ”Om du klarar av att prata inför fem människor och inför femhundra, så klarar du allt.”
Jag tror det ingår i författarlivet.
Att det kommer att komma fler sådana uppläsningar, och kanske signeringar när ingen dyker upp.
Det finns en fantastisk bok som heter Mortification, som handlar om författarförnedringar. Jonas Hassen Kheimiri tipsade en gång om den i Godmorgon Världen P1.
En historia handlade om författaren som hittade sin bok i en realåda, när han började bläddra i den fick han syn på dedikationen: ”To mom and dad”.
Efteråt gick Susan och jag till Engelska Puben, stället man ska gå till för att se det riktiga Borlänge, som någon sade. Vet inte om det är sant, men det var gemytligt att sitta där och titta på OS och dricka mellanöl och utbyta kommentarer om åkarna med grannarna, oja sig ihop och bli rädda när Anja Pärson tokvurpade, och sedan smita hem under ett av heaten i herrarnas sprint, bara för att inse att det tog just ett sprintlopp att hinna hem till hotellet.
Större än så är inte Borlänge, men fint.
Och i dag när vi åkte hem var det vitt och vackert utanför tågfönstret och Deportees i lurarna och de där två och en halv timmarna gick för fort, hade gärna suttit där en stund till och bara tänkt. Tycker man tänker så bra på tåg.
Susan.