De säger att man har fem sekunder på sig att fånga intresset. Min pappa brukade sitta i soffan framför tv:n på fredagskvällen, säga: ”Jag ger den här filmen tio minuter, inte mer”. Ett slags ultimatum, gentemot filmen, boken – fånga mitt intresse annars …
Själv brukar jag fastna för omslag, läsa baksidestexten, och sedan första sidan. Men jag tänker på hur den där första sidan kan vara förrädisk, som i Judith Hermanns ”Drömhus senare”, en novellsamling. Jag tycker verkligen inte om den första novellen, framför allt inte de första sidorna i den, men resten … Jag vet inte vad det är hon gör, måste läsa om den för att kunna sätta ord på det fina, något slags skörhet som hon förmedlar om utsatta människor.
”Jag kommer att se till att de får veta. Jag ska berätta för dem vad du gjorde, att du bara stack. Lämna sina egna barn. Fy fan.
Han spottar fram orden, jag känner saliven och hans hätska andedräkt och backar undan så fort jag kan. Han gör det så fult.”
Min egen början (ur I en familj finns inga fiender, Ordfront).
Jag hade egentligen skrivit en annan, sedan kom den här, någonting med att vilja börja där det faktiskt börjar. I övergivandet.
Jag skickade till Sofia P, hon läste, ringde när jag låg med ryggen mot en varm bergshäll i trädgården hos vänner. Midsommar. Midsommarlunch. Sill och snaps, men först ett samtal, en början.
Minns inte exakt hur Sofia formulerade det i telefonen, men hon sade något om att hon inte insett att den första början var dålig, förrän hon läste den här.
Work in progress
En mamma som lämnar sina barn. Det är det den handlar om, romanen. Ett tabu, kanske inte det faktiska övergivandet, utan mer det att hon sviktar, i sin kärlek till barnen, att hon brottas med fula tankar kring moderskap, alla fula tankar jag kunde komma på. Struntade i att censurera mig själv. Tänkte på det Monika Fagerholm sade den där gången ute på Biskops-Arnö, att man måste sätta någonting på spel, förändras med själva skrivandet, att det var en regel hon hade.
När boken kom. Så många som tyckte och tänkte, reagerade, blev provocerade. Recensenter, vänner, bekanta, läsare.
Någon skrev att romanen kröp in under huden på henne, att hon var tvungen att ta pauser ibland. En annan att hon blev berörd, kände igen sig, kanske för mycket … Andra att de inte berördes alls.
Jag tror att det som kan provocera är att mamman, Marie, vacklar i kärleken till sina barn, både älskar de och inte, att hon lämnar, och att hon är så fast i sin egen ”gegga” att hon inte gör någonting åt situationen, bara grubblar, inget gör. Det vakuum hon befinner sig i är jobbigt, liksom hennes amöbaliknande tillstånd.
Men kanske jobbigast av allt, om man känner igen sig själv, om man själv har snuddat vid de där tankarna av skuld och skam och eget ansvar. När börjar det, när tar det slut.
Den där dagen ute på Biskops-Arnö, högg jag Monika Fagerholm i korridoren efter lektionen, sade att jag kört fast i mitt skrivande, bad om råd. Hon sade att det var bra att ha skrivperioder då man bara skrev på, utan att tänka på språket, hur historien höll ihop, om det blev bra …
Hon sade att ”jag vill få intuitionen att jobba med mig”, att ”berättelsen bara kom, sen gällde det att plocka ner den ur huvudet”, och så här, flera år efteråt tycker jag att det är fint att hon får det att låta så enkelt, när det är precis allt annat.