Jag drömde en så spooky dröm i natt hemma hos flickvännen så jag vågar nästan inte ta i den. Och inte kommer den förefalla ett dugg läskig nu, när jag berättar den för er. Så det är mest för min egen skull jag gör det. För att få den ur systemet och ner i bokstavsknapparna på tangentbordet. V och i och v och a.
Vi var ute och reste. Hade lämnat väskor i ett bagageutrymme på en tågstation, och skulle ta en skranglig liten buss vidare hem.
Det satt en handtextad skylt inkilad i framrutan på bussen som såg ut att stå parkerad nånstans i Afrika, med åtminstone mitt efternamn på kanske även hennes. Det fanns ingen snö.
Och hela tiden sprang min girlfriend iväg och snackade. En gubbe på ett torg. Kan ha varit utanför Markuskyrkan i Venedig. Jag vinkade och han såg mig, log och kallade henne tillbaka. Väskorna, sa jag. Vi måste till tågstationen.
Sen kommer vi fram till en kulle. Industriområde i fjärran. Mycket tegel. Ner för en ramp av nåt slag, fast vi misstar rampen för en väg. Ungefär som i backhoppning. Sluttande sidor. Det är brant och vi kasar, medan flickvännen manar på mig att nu är det bråttom. Hon tycker jag sölar för mycket och är okoncentrerad. Då ser jag att där några meter framför oss tar det slut. Det är ingen väg, det är en dödsfälla. Vi är på väg ner i … jag börjar fatta. Ett kalkbrott. Hela rampen är full med tjockt vitt puder som luktar strävt, dammigt och torrt. Snart tar det slut, bortom är stup. Fast hur långt är det ner? Man ser inte, och hon fattar noll. Grymtar bara skeptiskt när jag bromsar upp.
En halvmeter innan får jag stopp på oss och nu fattar hon. Fast inte riktigt ändå. Inte allvaret. Klättra upp igen. Till ett ställe där det ligger en man, en bög, med synålar i skinkan…
Jag skulle kunna fortsätta men ska bespara er de nakna servitriserna och våra breda leenden när vi fick möjlighet att beställa lite mat.
Utan detta är mer för att illustrera hur det mänskliga tänkandet fungerar. Så det kan hitta på. Så det kan förbinda saker som inte har ett skit med varandra att göra.
Kalk i stor mängd stod jag nära en gång på ett pappersbruk och döden ser jag just nu på teve, Markusplatsen på nätet, bussar i Afrika. Men aldrig samtidigt.
Och borde inte det kognitionsvetenskapliga perspektivet på drömmar, eller varför inte litteratur, vara betydligt mer diskuterat i Sverige än det är.
Språket och tänkandet – när det nån gång diskuteras – ses nästan alltid som en konstruktion, konstruktion, konstruktion. Tänk om det är krångligare än så? Tänk om poststrukturalisterna är överbevisade och nu sitter dom där med teorier som inte stämmer med verkligheten. Fan, jorden va rund inte platt. Och tänk om det stämmer som det står i Paul Tenngarts bok om Litteraturteori att:
“Litteraturen påverkar vårt sätt att tänka och känna, vilket ytterst innebär att den påverkar den mänskliga hjärnans utveckling.”
Jag läser honom nu. Det är en lärare och forskare i litteraturvetenskap vid Språk- och litteraturcentrum på Lunds universitet. Och visserligen är jag eklektiker till min natur, vilket innebär att jag byter filosofisk husgud ungefär lika ofta som jag byter trosskydd, men just nu tycker jag faktiskt att litteraturvetenskaplig kognitionsteori verkar vara grejen och att det är helt rätt av honom att placera kapitlet om den krångligheten sist i boken, dvs närmast framtiden. Efter marxismen, queerteorin, feminismen och postkolonialismen till och med.
Ett eget rum tjatar alla om. Men hon (Woolf) sa pengar också. En brud som vill skriva “fiction” måste ha pengar.
Eller som jag och flickvännen konstaterade över en bricka vegetariskt nere på Katarina Bangata i går.
Postmoderna teorier är intressanta och visst är det sant att vi konstrueras genom språket. Man föds inte till kvinna och allt det där. Men inte bara. Det räcker inte.
Varför inte en debatt mellan Tenngart och hon som skrev Sprawl.
.