Omläsning är inte någonting som jag särskilt ofta ägnar mig åt. Av flera skäl. Jag är nyfiken och vill ständigt läsa mer, mer, MER av ALLT. Jag har ett väldigt gott minne för detaljer och behöver strikt talat inte läsa om särskilt många böcker, eftersom jag kommer ihåg dem. Jag har redan tio böcker i läsplattan och femton på golvet bredvid sängen som borde läsas, vem är jag då att börja läsa redan lästa romaner igen? Beteendet känns ju nästan orättvist mot de ännu olästa som liksom ligger där och fryser på plankgolvet. 

Men ibland faller jag ändå för frestelsen. Bland de första jag läste om var faktiskt Douglas Adams, ni vet “Liftarens Guide Till Galaxen”-snubben. Det fungerade inte alls.

Plötsligt var jag inte road längre. Det språk som förefallit mig så spänstigt och infallsrikt var bara spattigt och ofokuserat. Liknelserna plattare än IKEA-paket och skämten sökta.

I samband med mina deckarförfattarkurser brukar jag tokpetimeterläsa en gammal favorit för att sedan stycka upp den i sina beståndsdelar och förklara mekaniken, intrigstrukturen, för mina elever. Sören Bondesson gjorde det en gång för mig och mina klasskompisar på Skrivakademin och där föll liksom polletten ned. Ingen skrivarkurs är komplett utan det här, vill jag hävda.

Hittills har jag styckat Åsa Larssons “Solstorm”, Jo Nesbös “Smärtans Hus” och Agathas “Tio små negerpojkar”. Till ömsesidig nytta, verkar det, för mina elever och “Magister Mord” himself.

Så vad är domen?

Åsas Solstorm var riktigt intressant att analysera. Greppet med nutid och historia som liksom konvergerar i slutet är snyggt; de traditionella smyglösningarna av gåtan “McMuffin” och spänningstopparna är snyggt fördelade.

Jo Nesbö kom ur övningen med strålande betyg. Han är en intrigmästare som genomför sina idéer med samma ackuratess som den värsta Zlatan. Just den här handlingen blir extra intressant genom placeringen av en gåta… i ett missförstånd i… ett större och helt oanat sammanhang. Morsom, helt enkelt! 

Men Agatha?

Här skar min intriganalysskalpell dessvärre igenom en pulsåder i handlingen. Hennes så kallade manus var ingen vacker syn efteråt, dessvärre. Varför? Du skall få fundera på det själv, men låt mig konstatera att vår upphöjda deckardrottning är en klockren bedragerska. Hon låter en viktig person MÖRKA kunskap om mördarens identitet för läsaren. SÅ. GÖR. MAN. INTE.

Jag kommer att fortsätta att läsa om saker. Snart är det dags för en ny deckarkurs och till den skall nästa storverk dissekeras. Men vad tror du landade i mina nypor så sent som häromkvällen? En välkänd britt, som skrev rätt många böcker, alla i samma uppspelta ton; så långt från stockholmsinnerstadspolisproblem man någonsin kan komma. Och det bästa av allt: den här författaren visade sig hålla fortfarande….