En utmaning när man ska samla sig på nytt som författare är hur materialet ska struktureras. Så här i ett tidigt skede är det nästan omöjligt att veta vad som kommer att bli användbart. Jag kan misstänka, men inte veta säkert.
Någonstans och på något sätt måste det misstänkt relevanta under tiden sparas. Det kan vara Gunnar D Hanssons Lomonosovrygg som Anna Hallberg skriver om i Svenska Dagbladet idag, eller Drängsmark Byske strax norr om Skellefteå. Frågan är hur.
Nej, det här är inte Drängsmark i Byske men utsikt från mitt fönster. Nån har varit uppe på taken och skottat.
Virginia Woolf beskrev en gång (jag har glömt var) hur hon antecknade i alfabetisk ordning. Det finns andra som skiter i sånt och bara kluddar ner. Jag själv t ex, innan jag insåg vilken röra det blir sen.
Nu finner jag ro i det alfabetiska.
Bokstaven som resonemanget inleds med blir ett stöd för minnet, så jag kan hitta tillbaka den dag jag behöver.
A som i Alla, t ex.
Alla hjärtans dag visar sig nämligen vara den dag Ayatholla Khomeini utfärdade dödsfatwan mot Ralman Rushdie (läs intervjun med Kenan Malik i Dagens Nyheter i dag, vilket är en lördag).
Och nu vill jag veta om Alla hjärtans dag verkligen firas i Iran, och om den i så fall infaller i februari. Dvs är upplysningen i Per Jönssons text relevant, eller står den där mest för att mullans beslut ska framstå som ännu grymmare. Står den där som kontrast?
DN var det, ja.