Det första jag lyckas ta reda på vid ankomsten till den här stan är att efterlängtade James Joyce Center… (en gång dansskola i romanen Ulysses med ”the exuberant, flamboyant” Mr Maginni vid rodret) ja, dom hade tagit ledigt över nyår. Så mycket för den guideturen. Och extra retsamt då det visade sig ligga i ett vackert gammalt hus på North Great George’s Street, precis om hörnet från vårt nyårsläger.
Så hittills ingen Keats (annat än som poster i en finfin bokhandel på O’Connell Street), ingen George Bernard (annat än som kommentar i ett par knasterlurar), och som sagt ingen Joyce heller.
Jo, förresten. En av gubbsen har vi fått korn på och det är Oscar Wilde som sågs skymta genom regnigt turistbussfönster upplagd på en stenbumling i finaste jackan.
Fast tre dagar – och tusen pretto kommentarer från morsan – senare, om Ulysses och Dubliners har barnen åtminstone börjat fatta vem han är. Joyce alltså.
”Han var också galen”, säger dom apropå mig, när jag gör nåt pinsamt (som att jämföra deras ÄCKLIGA, ÄCKLIGA bordsskick med porrfilm). ”Eller ett geni”, kastar jag tillbaka över cannelonin. ”Thin line”, turnerar dom snabbt.
Hur som helst är jag nöjd med att dom nu vet att det en gång fanns en författare här i Dublivnialand som hette James Joyce. För hundra år tillbaka i tiden, ja det är längre än någon av dem har för vana att tänka. Det dom kan överblicka får krympas ihop till det tidsspann vi lämnade bakom oss i går.
”The Noughties” kallar irländarna nollnolltalet för. Förmodligen för att de allra flesta av oss var så allmänt nedlåtande och oschyssta på den tiden, det vill säga fram till igår. Särskilt George Bush och grabbarna bakom ”The Recession”, tycker the Irish, nu när köpfesten är över och till och med Bono drar åt svång…
Det enda folk tjatar om här (på teve annonser huskomplex överallt) är charity, charity, charity.
Förresten. Kanske någon av er är på väg till Dublin … kanske i vår, då vädret inte är så:
och nu undrar över bokhandeln på O’Connell Street.
Då kan jag upplysa om att den heter Eason och är den klart bästa hittills, för där hittade jag Joyce’s Voices (se lästips), vilket gör att jag nu vet vad ”Uncle Charles- principen” är för något.
Ja och sen har dom massor med tidskrifter också. Nödproviant för datorspelsexperter som klarar en utlandsresa med morsan å syrran betydligt bättre med CustomPC och 360 i näven. Som nu när det bloggas borta vid spegeln och inget kul händer till exempel. Phenom II X4 gluttar jag till mig att det står, och så gnolar han.
Om mig: Under januari månad samkörs den här debutantbloggen med “min egen” blogg på http//:fragment99.com
Gå in där så kan du följa hur releasen av min bok gestaltade sig från boksläppet i mitten av november och fram till nu.