En avklippt fläta finner du i lucka nummer 8, håret i den är ljust och självlockigt. Det ser man av tofsen som sticker ut nedanför den lilla rutiga rosetten.
Syskonkärlek eller hat eller hatkärlek. Vår mor gjorde i alla fall allt för att inte förvärra det hela. Jag var alltid noga med att säga att det är ett år mellan oss, medan min lilla syster påpekade att det var två år mellan oss. Mamma kom alltid emellan och förklarade att halva tiden är det två år mellan er och halva tiden är det ett år, för i verkligheten är det ett och ett halvt år mellan er.
Mamma klädde oss som tvillingar, vi fick alltid likadana födelsedagspresenter. Det kanske var otur för min syster att jag fyllde år först. Alltså fick jag oftast se först vad födelsedagspresenten just denna gång skulle bli, men allt som oftast, alltså år efter år var det ett pärhalsband av plats – lätt att dra isär och göra sönder – lätt att plocka ihop om man nu lyckades hitta alla delarna. Till mormor brukade mamma säga att det var alltid lika spännande att se hur länge dessa halsband höll sig hela.
… och vem av oss två var det mest synd om, mig eller min lilla syster.
Jag var rund, hade spikrakt mörkt hår och massor av ärr som alla jämt ville se och känna på. Hon såg närmast ut som de där änglarna på bokmärken. Så vacker, att folk kom och hälsade på oss bara för att få se hennes självlockiga ljusa flätor och bruna änglaögon. En sällsynt kombination sade de.
Ingen förutom jag visste hur vassa hennes naglar var och hur snabbt hon anföll och ingen förutom hon visste hur mycket jag vägde när jag satte mig på henne och likt en sumobrottare ville ha slut på det där söta kvittrandet.
Nu ett litet avsnitt ur boken, som jag skulle vilja kalla för ”försoningen”. Tolka det som ni vill gott folk men för mig var det vändpunkten, ja att en avklippt fläta eller två kan göra sådan skillnad…
/…/Saxen finns i översta kökslådan. Hon tar en handduk, placerar den på lillasysterns axlar, frågar om det känns bra så. Tankspridd smeker hon den ena tjocka ljusa flätan med sina händer. Kramar om den, håller den i ett stadigt grepp. Kör in saxen så nära nackskinnet det går, flyttar undan hennes lilla örsnibb och trycker till av hela sin kraft. Med en duns ramlar flätan till golvet och lillasystern, fyra och ett halvt år, fnittrar av spänning.
– Så taaaaar vi nästa, hörs en lillgammal röst. Den här gången är rörelserna otåligare. Saxen letar sig nära nackskinnet igen och nu tar hon i med båda händerna. Hör det där speciella frasande ljudet, nästan som vid fårklipping.
Just i denna stund hörs en vissling från tåget. Snabbt försöker den äldre systern göra sig av med beviset, kastar i väg flätorna under köksbordet.
– Gå! skriker hon desperat åt sin lillasyster och föser ut henne ur köket. Gå till morfar i vedboden!
Själv rullar hon in sig i en matta.
Så hörs ett glatt hej, nu står modern i köket. Hennes röst förvandlas till ett gällt skrik. Hon fortsätter att skrika en stund och brister sedan i gråt, gråter alldeles tröstlöst.
Detta tycks pågå i timmar. Den skyldiga har för länge sedan rullat ut sig ur mattan, försöker nu att närma sig sin mor/…/
Jag måste säga att vår mor lyckades, för vi tog inte livet av varandra även om det kanske var nära många gånger. I tonåren blev vi bästisar. Hennes kind mot min betyder mycket för mig och många säger att vi är väldigt lika. Att vår mamma fortfarande följer våra steg från sin himmel är både hon och jag alldeles säkra på.