Fem minusgrader ute, rimfrost och fullmåne när jag vaknar denna morgon. Skall arbeta hemifrån idag och hemma för mig är numera på landet vid en vacker sjö ca 3,5 mil utanför Göteborg.
Lucka nummer ett i mitt hjärtas adventskalender öppnades igår: Ett sångbetyg: ”en uppochnervänd 9:a”.
Kan hända att jag med den indiska mannens visdomar skrämde iväg alla mina läsare, men jag tänker fortsätta som jag lovade: ”av hjärtats lust”, ibland i nuet och många gånger i det förflutna…
Idag är det dags för lucka två: ”Ett par raggsockar med förstärkt häl i storlek 30”. Den ena stickad med svettiga små flickhänder till hård liten sak, mest lik en liten toffel. Den andra, till hälften stickad med van hand. De ser omaka ut men är ett par, det ser man av färgerna om inte annat.
Jag minns den som igår, höstkvällen hos mormor och morfar, då jag insåg att jag inte skulle hinna sticka färdigt detta par raggsockar som skulle lämnas till syslöjdsfröken morgonen därpå. Den första sockan var klar och jag hade stickat fram till hälen på den andra. Hälen skulle stickas på ett speciellt vis, förstärkt skulle den bli. Där satt jag i finsoffan och rabblade: ”Lyft en maska – sticka en avig maska – lyft en maska – sticka en avig maska … vände på stickningen och nu åt andra hållet – lyft en maska – sticka en rät maska – – lyft en maska – sticka en rät maska … och i samma takt tickade det stora golvuret, tills mormor Hilma dök upp som räddaren i nöden och räckte fram sin hjälpande hand, tog den handsvettsfuktiga sockstickningen mellan sina fingrar och efter några minuters ”strumpstickesång” var den klar.
Morgonen därpå låg våra alster på en bänk i klassrummet och där vankande den allsmäktiga fröken fram och tillbaka, synade och bedömde… till sist plockade hon upp mina raggsockar. Synade länge och väl… suckade… lade dem tillbaka för att efter ett varv runt alstren återkomma… nu spärrade hon sin blick i min och domderade:
-Bra gjort för att vara en 8-åring, det kan hon väl hälsa därhemma!
… och det gjorde jag.
Vilka bilder bär vi inom oss? Jag ger min bild och du ser din… Hur mäktiga är ord?
Ett litet utdrag ur Upplysningens ABC igen, som en krydda i tillvaron denna dag:
Ord är inte bara ord. De har egna sinnesstämningar, klimat. När ett ord landar inom dig, framkallar det ett nytt klimat i ditt sinne, ett annat förhållningssätt, en annan klarsynthet. Benämn något med ett annat namn och se hur det omedelbart förändras. Så en av de viktigaste sakerna att minnas är att, om möjligt, leva en upplevelse och inte fixera den med ett ord, eftersom det kommer att göra den begränsad.
Du sitter utomhus en tyst kväll. Solen har försvunnit och stjärnorna håller på att tändas. Bara var. Säg inte ens: ”Detta är vackert”, därför att i det ögonblick du säger att det är vackert, är det inte det samma längre. Genom att säga ”vackert” för du in det förflutna och alla de upplevelser som du sagt var vackra har färgat ordet. Ditt ord ”vackert” innehåller många skönhetsupplevelser. Men denna upplevelse är helt och hållet ny. Livet har aldrig varit så här förut. Det kommer aldrig att vara det igen. Varför föra in det förflutna? Nuet är så omfattande, det förflutna är så begränsat. Varför titta igenom ett hål i väggen när du kan komma ut och titta på hela himlen?
Som avslutning:
Morfars ord var för mig en lag. Mormors skratt innebar ”accepterande”.
Fröken kändes aldrig som allsmäktig hemma hos mormor och morfar, bara i skolan.