I lucka nummer 10 i mitt hjärtas adventskalender hittar du en bit fladdrande silkesväv.
Återigen till innehållet i ”Cadillacen”
Så här går det till när Johannes, sex år gammal på 40-talet skickar sin far till sista vilan. Inget ”112” att ringa till, ingen smärtlindring, morfinsprutor och ingen mor att ropa på.
/…/Han minns hur fadern sänker sin magra hand över hans och med en knappt hörbar röst börjar läsa: ”Fader vår…” Då stämmer han in, läser med sin klara barnstämma tillsammans med far, fortsätter sedan faderns röst inte bär längre… läser ända till sista ordet.
Be, kan han, för det hade hans mor lärt honom.
– Öppna ventilluckan på riktigt vid gavel, så blir det lättare att andas, viskar far hans. Då drar Johannes i ventilsnöret så att luckan öppnar sig och i samma stund ser han hur faderns själ flyger ut genom ventilen, som en bit silkesväv fladdrar den ut genom springan/…/
Inga hysteriska gråtattacker. Ingen panik – endast tystnad, ödslig tystnad och senare, långt senare får han höra att båda föräldrarna insjuknat och dött i tbc.
Bokens Johannes hade vissa likheter med min egen far som blev dödförklarad tre gånger under sitt rika liv, två gånger av honom själv och en sista gång av ambulanspersonalen.
Nyinflyttad till Sverige ville min far så gärna klara sig själv, även om hans svenska inte riktigt ville räcka till det första året här, bad han sällan om tolkhjälp. Så även denna morgon när han på väg till jobbet råkade snubbla på en isfläck och ramla omkull, linkade han iväg till närmaste telefonkiosk och ringde till sin chef:
-God morgon, jag kan inte komma till arbetet idag för jag omkom i morse.
– Så det är den avlidne som ringer, frågade chefen misstroget, varpå min far svarade:
– Ja visst, ja visst.
Några år senare, då min far pratade riktigt bra svenska, utspelade sig följande:
Vår mormors bror, 90 år gammal hade avlidit på Borås lasarett. Då hamnade det på min fars lott att ringa till begravningsbyrån. Han lyfte på luren och sade:
-God morgon, min frus man har avlidit och vi skulle behöva hjälp med begravningen.
Den tredje gången, vilken också blev den sista, ringde han efter en ambulans till sig själv. Då var han till åren kommen och vi fick aldrig veta vad som sades, men när ambulansen väl kom till platsen var det för sent.
Jag kan inte låta bli att sörja över, att ingen av oss fick hålla hans hand och läsa ”fader vår” då hans själ likt en silkesväv måste ha fladdrat ut genom det vidöppna fönstret. För ett fönster står väl inte på vid gavel mitt i vintern för ingenting, då en herreman som min far skall lämna detta jordeliv.