Fredag, man lovar snö, sånt piggar upp. Och igår kväll kunde ni titta på Herta Müller på teve, men eftersom jag tillhör de privilegierades skara kunde jag äta middag med henne redan i onsdags, hemma hos en gemensam vän. En mycket imponerande kvinna, med den livviktiga självironin i behåll. Att se henne sitta och tjyvröka i hallen med två av sina utländska, manliga, mycket berömda förläggare stående på knä intill henne (för att nå ner till askkoppen och för att inte synas så bra när alla svenskar passerade…) var också uppiggande. Och hennes muntra garv när hon hörde att den nye tyske utrikesministern skulle komma till Nobelmiddagen (“Vad har han här att göra?”) smittade.
Idag: en liten intervju med Anne Swärd som nu finns att läsa på vår hemsida. Hon sitter i Aten och bekämpar den nervositet som alla bra författare känner inför utgivningen av en ny bok. Det är ett kännetecken på kvalitet hos en författare, att de är lika nervösa varje gång. Vore de inte det, så skulle jag misstänka att det inte är så viktigt för dem vad folk säger, och då minskar deras trovärdighet i mina ögon. Genier kan strunta i vad andra tycker, men hur många genier finns det?
Annars: sitter och knarkar försäljningssiffror. Björn af Kleens bok lyser i decembermörkret, själv är han i Skåne på miniturné i bokhandlar där. Vi har fått rapporter om att de skånska adelsmännen har glidit in från sina slott i sina flotta bilar för att skaffa sig hans äreröriga bok, för att sen fara hem och sätta sherryn i vrångstrupen. Sånt piggar upp nästan lika mycket som löftena om snö.
Svante W