Så fort jag fastnar i mitt skrivande läser jag. Det är svårt att få till på hösten och våren när jobb och studier tar tid, men på sommaren slukar jag böcker. Har jag skrivkramp behöver jag inspiration från andra för att komma vidare. Och ibland löser sig ett helt projekt bara för att jag har hittat en författare som visar att det är okej att skriva på ett visst sätt.
Jag har alltid inspirerats av Inger Alfvén och Monika Fagerholm.
Inger Alfvén för hennes täta psykologiska skildringar, en isbergteknik som var fulländad långt innan 90-talets novellister (Mats Kempe, Cecilia Davidsson, senare Jerker Virdborg) slog igenom. Jag läste Inger Alfvén när jag var ungefär 10-12 år och hon väckte mitt berättarintresse.
Monika Fagerholm beundrar jag för hennes geniala förmåga att låta varje berättelse få sin egen unika röst. Jag har läst någonstans att trots att Fagerholm är så språkdriven tycker hon att berättelsen kommer först, och den föder språket. Så fort man har hittat berättelsens språk skriver den sig själv.
Jag försöker själv att arbeta på samma sätt: berättelse och språk ska samspela och är likvärdiga. En bok kan vara litterär och samtidigt handla om något. I själva språket kan man också hitta en handling, men utan sin ryggrad (berättelsen) är det bara tomma ord, staplade på varandra.
I ”Och allt är förvridet” är det alltså Erik som talar, inte jag. Och i nästa bok får berättaren en annan röst.
Hur använder du läsning när du skriver? Vilka författare inspirerar dig?