Hur får man då ihop en roman? Jag har påstått att vi fascineras av det. Ni märker att jag håller er på halster? “Suspense” kallas det på amerikanskt manér, och fungerar bra i alla sorters texter. Och om jag svarar: det finns egentligen inget bra svar! Vad jag kan berätta om är mina misstag på vägen dit. De är ofta underhållande – i efterhand. I efterhand kan jag också se att det jag varit mest rädd för, blir under skrivandets gång min drivkraft. Så vårda era rädslor! En annan sak som bli allt tydligare är att ha tillit till berättelsens egen kraft. Som Graham Greene uttryckte det: ”Släpp tömmarna så hittar hästen hem själv.”
Ibland får jag frågan: men är du inte säker efter flera böcker, blir det inte lättare, Barbara? Tyvärr. Visst hjälper rutinerna och min erfarenhet, att jag kan känna igen skriprocessens dalar och toppar. Lite. Men inte känner jag mig säker inför varje ny idé, tvärtom måste jag nollställa mig. För varje roman krävs en ny ton, förhållningssätt och att jag är redo att förändra mig. Efter varje roman är jag delvis en annan. Det är nog det mest fantastiska med att skriva. Å andra sidan: vem är inte delvis en annan efter tre år?
Kom gärna och lyssna på Nina Frid och mig nu på lördag 10/10 klockan 14 på Nacka forums bibliotek. Då intervjuar Nina mig bland annat om tillkomsten av ”Islossning”. Ser fram emot att träffa några av er!