Fredrik och jag gömde oss i skogen: våra föräldrar letade efter sina åttaåringar med ficklampor; vi fnissade och visste att de inte kunde hitta oss. Vi låg under en rotvälta stor som en trädkrona. Min kropp vibrerade av spänning när jag hörde pappas ilskna röst – han sa åt oss att sluta tramsa.
”Ni kan inte stanna här hela natten”, ropade han och jag anade att hans andedräkt gjorde moln i vinterluften.
”De kanske inte kan höra dig”, sa Fredriks mamma, ”de kanske har fallit ner i ett hål eller…”
”Dumheter”, sa min pappa och eftersom han aldrig pratar till folk på det sättet så visste jag att han var minst lika orolig som Fredriks mamma.
Jag kisade och såg Fredrik i mörkret. Han log.
Jävlar i havet, tänkte jag, nu är de oroliga.
Fredrik reste sig; han kanske tyckte det var nog.
Jag drog ner honom i mossan och la min hand över hans mun. Våra föräldrar fortsatte söka längre bort, utom hör- och synhåll. Vi rätade upp oss, kravlade undan från rotvältan och sa till varandra att vi gömt oss bra. Vi skrattade högt medan vi promenerade genom natten och sedan såg jag mig omkring
och insåg att jag varit så upptagen av att njuta av segern att jag glömt åt vilket håll vi skulle gå. Jag tittade på Fredrik och såg att han också irrade med blicken.
Det var mörkt.
Vi var i en skog som skulle bli kallare under natten; vi kunde frysa ihjäl. Det fanns hål i marken: hål som jag kunde falla ner i och bryta nacken.
Fredrik tittade på stjärnorna och sa att han kunde hitta till havet.
Han såg allvarlig ut den natten, som om han var vuxen.
”Det är inte hemåt”, sa jag.
Om vi kom till havet måste vi gå oändligt långt längs kusten för att komma hem. Men vi skulle åtminstone veta vägen.
Vi gick och mina fötter gjorde ont och träden var troll som sträckte knotiga fingrar ut i rymden; inifrån skogen hördes ljud, det lät som vargar som väntade i skuggorna på att vi skulle snubbla. Jag visste att de skulle slita oss i stycken om de kände lukten av min rädsla.
Vi slutade ropa på hjälp. Det blev becksvart när molnen skymde stjärnorna.
Jag halkade.
Fredrik hjälpte mig upp.
”Ingen fara”, sa jag med tårarna rinnande längs kinderna.
Vi hittade havet; det kalla havet som omger vår karga ö. På sommaren kan man simma några minuter om det är solsken och har varit varmt i en månad. Nu skickade vattnet råa havsvindar över två huttrande åttaåringar.
Vi var på stranden och såg på vågorna. Vi hade varit här förut, med våra föräldrar. En sommar körde de oss hit och min stora glasstrut räckte inte hela bilresan.
Vi fortsatte att gå. Vågorna dundrade mot stranden. Vi kunde inte höra skogens ljud, men vi såg skuggorna.
Vi pratade inte; vi gick med klafsande steg genom blöt sand.
Det var då jag snubblade. Kanske var det en rot eller en gren som fällde mig. Kanske var det en sten. Kanske snubblade jag på mina egna fötter, eftersom jag var för trött för att lyfta dem.
Min högerfot svullnade.
Jag låg i sanden och grät. Jag ville att mamma skulle komma;
jag ville att hon skulle hålla om mig. Jag ville att pappa skulle komma; jag ville att han skulle glo på mig med sammanbiten min och säga att jag var en idiot som trodde att det fanns vargar i skogen och sedan säga åt mig att jag måste gå till sängs – genast.
Fredrik stod bredvid mig; en högrest liten människa som tittade åt det håll där våra hem borde vara. Han sträckte ut handen.
Jag tog den.
Han böjde sina knän och lyfte upp mig på sin rygg. Jag slängde mina armar om honom. Hans första steg var skakiga, som om han inte var säker på att hans barnaben klarade tyngden av två. Hans rygg var varm; jag slutade skälva. Min fot ömmade, den bultade och pulserade och jag visste, utan att
titta på den, att den svullnat till sin dubbla storlek.
Fredrik fick fart; hans steg blev stadigare. Vi rörde oss snabbare än innan jag stukade foten.
Jag somnade när Fredrik bar mig över stränderna; jag sov medan han klev över sand, stenar och stockar på väg mot våra hem.
Jag har en suddig minnesbild av att mamma grät, av att pappa ringde Fredriks mamma.
Någonstans, långt bak i mitt huvud, hörde jag min pappas röst: den var hes och sprucken, han lät som en gammal man som inte kunde få fram orden.
Pappa sa att Fredrik är en liten hjälte, att han har uträttat någonting så stort att det finns människor som lever en livstid utan att komma i närheten av det Fredrik har gjort. Pappas röst blev raspig och stockade sig igen.
Min pappa sa till Fredriks mamma att om det var någonting – vad som helst – som hon eller pojken behövde, så skulle de komma hit och så skulle pappa göra allt han kunde för att hjälpa. Var jag vaken?
Det var inte förrän han sa att Fredrik skulle få livslång rabatt i kiosken som jag öppnade munnen: jag sa till pappa att det var en lek, att vi lekte kurragömma.
Jag sov i vad som kändes som hundra år och när jag vaknade åt jag tre dubbelmackor och pappas två ägg. Mamma protesterade inte. Hon kokade fler ägg.
Senare frågade jag Fredrik varför han inte satte ner mig, åtminstone för att vila.
”Du sov”, sa han.
***
Ur Ensamhetens broar
(Förra kapitlet om pojkarnas vänskap publicerade jag i början av oktober. Klicka här.)