I måndags träffade jag en kille på ett fik. Han hade datorn på, vi snackade lite – det visade sig att han bott i USA – och sedan började han fråga mig om boken. Hur jag bestämde mig för att växla mellan två språk. Hur jag kom på handlingen. Vad jag mest av allt ville med boken. Han knappade in mina svar med två pekfingrar. Jag pratade långsamt, väntade på att orden skulle förvandlas till digitala bokstäver.
Jag smuttade på en kopp te. Åt en nötbakelse. Fick hosta. Pratade på: Om hur folk är i USA jämfört med i Sverige, om hur det svenska språket skiljer sig från engelska, om hur det kändes att komma hit och ta mig fram – och ibland försöka bråka med min hustru – på ett språk som jag inte behärskade. Om hur jag kände mig behandlad som ett barn i stället för en vuxen människa, bara för att jag inte kunde språket.
Ja, saker och ting har hänt på ett decennium. För tio år sedan jobbade jag som lärarvikarie i Haninge Kommun. Åt överkokt makaroni med rödaktigt vatten (tomatsås) kl. 10:40 i en skolmatsal, det kallades för lunch. Barnen skrattade åt mitt uttal och min brist på ord och gissade att jag kom från Ryssland, alternativt Polen. På rasterna fikade de heltidsanställda och frågade: varifrån kom du, hur hamnade du här, vad tycker du om Sverige och hur lyckades du lära dig svenska så snabbt?
Sedan fortsatte de att diskutera ett nytt TV-program som hette Robinson. Till slut kom jag upp i 78 kronor i timmen.
På fiket i måndags kändes det så härligt att äntligen få vara med i diskussionen. Någon tog datorn med sig på tåget, hela vägen från Malmö, för att prata med mig om någonting som jag skrivit. Och vår diskussion kommer att tryckas i tidningen.
Och ikväll är det releasefest. Jag kommer att hålla tal, på svenska, om hur boken Numera negerkung handlar om hur det känns att komma hit och inse att man blivit något exotisk, som trots högskoleexamen värderas till 78 kronor i timmen. Jag kommer att tacka en del folk och bland dem kommer jag att tacka dig, Kerstin. För att du såg värdet i bokens udda språk.
2009-09-09