Hur läser vi böcker motsvarande manus?
Kerstin, du skrev om den där härliga känslan av att sätta dig med råmanus. Visst, jag är ingen förläggare men jag undervisar och får in varje år några romaner i manusform. Och det känns så härligt att få läsa dem – som att läsa någons kärleksbrev. Inget omslag, ingen ISBN-nummer. Bara en författare och en läsare.
Själv har aldrig läst min egen bok som bok, förutom i olika manusversioner. Kanske borde jag, för att få veta hur den upplevs den som bok. Det sista jag gjorde med manuset var att korrläsa den, fixa citattecken och felstavningar. Jag har kvar i huvudet delar av berättelsen som skrevs om, ändrades, föll bort. Dessa delar är för mig fortfarande en del av boken. Men kanske inte för läsaren.
Mitt sätt att läsa böcker har förändrats nu när jag gått igenom hela manusprocessen. I början satt jag på pendeln med ett skrivblock på väg hem från jobbet, och försökte skriva i stället för att somna; nu sitter jag åter där på pendeln och skriver, men jag tittar upp ibland för att se om någon kanske möjligtviss håller på att läsa min bok. En riktig läsare, alltså. Som inte behöver bry sig om citattecknen. Själv funderar jag numera på allt sådant oavsett vilken bok jag öppnar.
Folk har börjat läsa boken och tycka till, och det som länge varit privat – i början något att smussla med! – har blivit offentlig.
Om någon riktig läsare har frågor angående min bok, svarar jag gärna. Varför heter den som den gör, till exempel? Och vad hette originalmanuset?