Läser just nu Stenbockens Vändkrets av Henry Miller. När jag började läsa (det är det första jag läser av honom) tänkte jag att jag i Miller funnit en (om än död) själsfrände. ”Ropa inte hej”, sa en bekant. ”Han är en pornograf av sällsynt kaliber. Han tar i så han spricker, och sen blir allt rätt trist.” Men jag fortsatte läsa och tyckte bara att allt var så förbannat bra. Miller om sig själv versus samhället, Miller som defekt anställd, Miller om skrivande och Miller om förälskelser. Jag fick känslan man kan få när man läser något som säger allt det man själv brukar gå och tänka, fast mycket tydligare, som om textskrivaren lyckats skala bort all dimma. Glad i hågen läste jag alltså vidare. Men nu… tror jag att jag börjar komma in på de sidor min bekant pratade om och ja, jag måste säga att läsningen stannar av lite och jag börjar snegla på andra böcker i bokhögen. Inte så att det inte är bra, det är bara lite för osmärtsamt. Inga tydliga smärtpunkter alltså. Millers huvudperson (som jag tror är han själv utan omskrivningar) slår in dörrar, förför och förför och förför, men återgår sen inte till något särskilt utan fortsätter i samma cirkel. Dessutom är den version jag läser på italienska och det verkar som om den italienska översättaren har velat slira lite på bromsen i vissa passager, tona ner det bisarra om man säger så, och resultatet blir surrealistiskt och förvirrat. Hursom. Jag hoppas att den här känslan går över om några sidor så att jag kan få återgå till den omåttliga beundran som jag kände i början.
Men över till städerna då. Det känns som om jag måste börja med Madrid. Känner mig lite lockad av att gå direkt in på abstrakta resonemang om stadens inneboende själ och karma, hehe, men jag tror det får vänta lite… värmer upp med några historiska händelser först…
Första gången jag kom till Madrid trodde jag att det skulle vara en trevlig stad. Den föreställningen hade jag fått från några kompisar i Rom som brukade åka till Madrid för att fira nyår och sen kom tillbaka och klagade över hur hopplöst bonnigt Rom var i jämförelse. Och nu skulle jag flytta dit. Jag var 27 år gammal, gravid och hade en nybyggares förväntningar på framtiden. Min man och jag hade inte så mycket pengar och letade efter något som var praktiskt och billigt. Vi hittade efter någon vecka en lägenhet på Calle Embajadores, en gata som leder rakt ut ur stan eller rakt in i den beroende på vilket håll man kommer ifrån, och som min mans morfar (som bodde i ett rätt snajdigt kvarter i centrum) sa var ett tillhåll för tjuvar och tattare. Så var det kanske, och kanske just därför var marken billig att köpa och en byggherre hade kunnat smälla upp ett smärre palats därute på den torra röda jorden (ja – och så av en annan anledning också såklart, för pengatvätt på spanska heter tegelsten).
För så var det för mig, det där första huset vi bodde i – ren och skär lyx, till en löjlig månadsavgift. Först och främst fanns det en portvakt som hälsade vänligt när man kom och som dessutom så småningom också skulle hålla upp dörren för barnvagnen. Sen hade brevfacken i entrén guldfärgade knoppar som polerades varje dag av en städerska som jag tror var portvaktens fru. Men det för ett regnblött svenskt medvetande mest häpnadsväckande av allt var den enorma pool som bredde ut sig över husets innergård. Vattnet var så djupt och så blått, det var alltid skuggigt där och när man kom hem från en tur på stan i fyrtiogradig värme var känslan att få glida ner i det där bland det mest obeskrivliga jag kommer ihåg från alla tre åren där. Min son satt så småningom i liften bredvid, jollrade och kollade upp i den bit blå himmel som visade sig mellan innergårdens väggar. Det var i såna ögonblick som jag (om än såhär i efterhand) kunde sympatisera med Henry Miller när han säger att folk som väljer att bo i kalla länder är ena korkade jävlar. För precis – varför gå i regn när man kan ligga utsträckt under sol? Varför gå i uppförsbacke när man kan gå nerför? Varför betala dyra pengar för reströtta tomater och apelsiner när man bara kan gå ut genom porten och sträcka ut handen och få all den där sötman nästan gratis? Kort sagt: varför lida, när man kan ha det fint?
Att södra Europa var mer tättbefolkat än norra verkade plötsligt som en helt naturlig konsekvens av människans inneboende och lustsökande intelligens.
För att vidare beskriva lyxen fanns det en hiss med psykedeliska mönster på väggen, som tagna ur en Almodóvarfilm. Lägenheten i sig var liten som ett knappnålshuvud men helt ok för oss. Från sovrumsfönstret hade jag utsikt över något som likande en park. Jag såg framför mig alla trevliga promenader jag skulle ta med barnvagnen där nere, alla gemytliga och livsbejakande spanska mammor jag skulle lära känna. Hur totalt och förbehållslöst integrerad jag skulle bli. Ja, kort sagt trodde jag att jag kommit om än inte till himlen, så i alla fall några famnar närmare lyckan än det penibla gråslasket därhemma i Sverige.
”España es hermosa” sa folk och jag sa ”sí sí, hermosa hermosa”…