Igår stod det i Gotlands Tidningar, en av de två lokaltidningarna här på ön, att jag (kanske) skulle ha skrivarkurser i tröskvandringen här på Skogby när den är färdigrenoverad. För er som inte vet det är tröskvandringar det hus/den anordning som byggdes och användes på gårdar företrädesvis mellan sekelskiftena 1700 och 1800, som drevs av en häst eller oxe som gick runt runt, och som hade som funktion att skilja sädeskärnorna (som skulle bli mjöl) från ax och strån (som blev halm). Rätta mig om jag har fel på något sätt! Men hur som helst, det är ju så att det allra sista som återstår att renovera här på gården är just trösken – och den renoveras nu (”renoverad” betyder i det här sammanhanget att en byggnad har väggar, dörrar, fönster och framför allt tak!). Eftersom det är ovanligt med tröskvandringar som återuppstår var tidningen här och gjorde ett reportage i förra veckan. Ola Sollerman som skrev är en luttrad journalist och en levande Gotlandica-uppslagsbok, och allt som står är snyggt formulerat, informativt och vederhäftigt. Och sist i artikeln står att jag kanske ska ha skrivarkurser i trösken framöver, när den är färdig. Det står naturligtvis så för att jag sa att jag ville ha det när vi gick runt och pratade Ola och jag, och ja, jag vill det och jag har tänkt på det länge, att det är (bland annat) det jag vill använda något eller några av alla utrymmen här på gården till i framtiden. Det är ju det jag kan och tycker är roligt och meningsfullt att (yrkesmässigt) ägna mig åt här i livet: att skriva böcker och att prata med människor om dem, och om skrivande. Och jag vet precis vilken ingång jag vill ha till de där kurserna också, nämligen vad det är som skiljer och inte skiljer liv och litteratur åt. Vad det är som gör att VISSA historier som är skildringar av liv blir läsvärd litteratur, medan andra bara harvar runt runt i något slags never ending dagbokssörja. Väldigt mycket av det jag själv skrivit och skriver är ju livsskildringar av olika slag, eller skildringar där levt liv och gjorda erfarenheter varit utgångspunkten för berättandet: av både mitt eget och andras och i såväl fiktiv som dokumentär form. Och efter att jag skrev Ulrikaböckerna om Ulrika Olsons liv (Den tusende gången och Ulrikas sista strid) har ett antal människor (som är så många att jag tappat räkningen för länge sedan) hört av sig till mig och bett mig att gestalta även deras livshistoria, och när jag får sådana förslag så känner jag oftast att nej, det här går inte att göra en story av intresse för andra av, men ibland att ja, det HÄR skulle kunna funka (även om det inte är jag som ska skriva det) – så vad är det som utgör skillnaden? Varför utgör VISSA dagböcker (eller erfarenhetsbaserade historier över huvud taget) och VISSA berättarröster fantastisk litteratur (eller underlag för sådan), medan de flesta är bara trista? Jag fattar naturligtvis att man kan tycka olika om det här, och jag vet ju att vissa recensenter läst (till exempel) Fru Freud dokumentärt och uppfattat läsningen som tråkig och att jag därför kan sägas kasta sten i glashus när jag skriver ovanstående. Men ändå. Jag tror verkligen att det finns saker att få syn på och formulera vad gäller just detta. Jag tror att man skulle kunna identifiera ett antal förutsättningar för vad man SKA och vad man INTE SKA när man förvandlar (eller vill förvandla) liv till litteratur, av läsvärde för (åtminstone en del) andra. Och det är den frågeställningen jag tillsammans med mina kursdeltagare skulle vilja dyka djupare in i genom att ha skrivarkurser här på Skogby. Och varför inte i trösken?! Att Skogby jordbruk steg för steg skulle övergå till att bli Skogby ordbruk tänkte jag redan när jag köpte gården för elva år sedan.
Och så tackar jag för din senaste kommentar, Catalpa! Vilken energi och vilket engagemang du har! Naturligtvis använder jag ordet flatsex som en murbräcka, precis som fitta, till exempel. Ord är ju en ständig förhandlingsfråga: huruvida de är fina eller fula och vad de egentligen betyder. Egentligen är nog ALLA ord en vanesak i fulhetshänseende. Själv tycker jag att flatsex är rätt snyggt: självständigt, frimodigt, lite kaxigt. Ett ord som inte ber om ursäkt för sig och som innehåller just den där aspekten jag tyckte var viktigt att gestalta i Frun: att tjejsex (gillar du det bättre?) INTE behöver vare sig vara eller utgå från en föreställning om specifikt ”ömt” eller ”mjukt” eller till och med ”rent” eftersom det utspelas enbart mellan kvinnor. Men ord och språk är ju, precis som sexuell praktik, en smaksak (och dessutom något som, enligt min erfarenhet, är statt i ständig förändring)!
Hej så länge!