Jag har just avslutat min intensivaste vecka i världen (hittills)tillsammans med Fru Freud. Vi har prajdat ihop sedan i måndags och jag har älskat det, oavbrutet. Så här: “Fru Freud och jag. En historia om begär” är min senaste bok som kom ut i juni i år. Hon, eller snarare hen, är min fjortonde bok, min fjärde litterära gestaltning och min andra roman. Jag har aldrig längtat så mycket efter att skriva en bok som jag gjorde när jag började på Frun, och jag har aldrig tidigare varit så rädd för att inte kunna. Det var, när jag började för knappt ett och ett halvt år sedan, drygt tio år sedan jag senast skrev en roman. Jag debuterade 1997, och sedan hände det en massa saker i livet och sedan skrev jag en massa andra böcker. Men nu har vi varit ute i världen tillsammans, Fru Freud och jag, och inte visste jag att det fanns så många människor som i likhet med mig intresserar sig för psykoanalys på alla möjliga sätt, men det gör det, uppenbarligen. Och ja, det är en gammal analysands våta dröm som går i uppfyllelse när jag får sitta i paneldiskussioner och prata på riktigt med tre livs levande psykoanalytiker som faktiskt svarar på frågor istället för att bara bolla dem tillbaka. Och det var jättehäftigt att få Frun stött och blött av en tvättäkta litteraturvetare, och att prata utifrån terapiperspektiv med Anneli som är psykoterapeut på RFSL. Och vad jag verkligen, verkligen gillat är att stå i mitt förlags, Normal, boktält i Kungsträdgården och möta läsare. Vad fina ni är.
Så här (igen): Jag ville göra tre saker när jag skrev Fru Freud: Jag ville skriva en klassisk utvecklingshistoria om ett berättarjag som rör sig från punkt A till punkt B och förändras på vägen. Jag ville skriva en inifrånskildring av en psykoanalys. Och jag ville diskutera ett av psykoanalysens grundantaganden, nämligen det om könens olikhet och den (påstådda) innebörden av denna (påstådda) absoluta olikhet. Det hör till saken att jag gillar psykoanalys. Jag tänker att Freud (Herrn) måste ha varit en alldeles osedvanligt fri och öppen människa som tänkte det han tänkte – för hundra år sedan. Jag tycker att de stora frågorna om vilka vi är och varför och hur det går till är typ… det intressantaste av allt, och psykoanalysen är en av de (västerländska) arenor där vi ställer, och till och med försöker oss på att besvara, dem. Jag mer än gillar min egen gamla analytiker. Men jag är inte okritisk. Och mer än så. Jag hävdar att föreställningen om könens eviga olikhet är felaktig. Mitt berättarjag använder sin boks 420 sidor till att inse det, i kropp och själ.
Men nu är det alltså slut för den här gången, Fruns och min resa. Jag åker tillbaka till mitt andra liv, familje- och husbyggarlivet på Gotland, ikväll. Så tack alla, för att ni tagit Fru Freud till er och skickat henne vidare ut i världen på alldeles egna äventyr.