”Karaktärerna är klichéartade och stereotypa”, är nog en vanlig dödsdom åt befolkningen i en deckare. Även jag har fått en slev av den slängen och det är i sanning inte lätt att forma karaktärer som gillas av alla eller åtminstone många.
För vi människor har ju olika smak trots allt. Inte alla gillar Lisbeth Salander och inte heller Kurt Wallander.
Jan Guillou, som med målmedvetenhet av guds nåde och föga skrivkramp, har skrivit otaliga böcker, sålt i mängder och är rik som ett deckartroll, pratade i radio häromdagen. Och som vanligt var han intressant och provocerande.
Han pratade bland annat om att musiksmak är ett av sätten för en författare att ge sin karaktärer en speciell personlighet och även social status.
Som exempel:
Hamilton: klassiskt
Wallander: italiensk opera
Winther: atonal jazz
Leif GW:s poliser: dansband
Barbarotti: tysthet
:-D
Den bloggande förlagsredaktören funderar idag över om det finns några kvinnliga deckarförfattare som använt sig av musik som karaktärsdrag? Ja för hon har så klart också lyssnat på herr Guillou.
Enligt honom använder kvinnliga författare familjeliv i stället för musik för att skapa karaktärsdrag. De manliga författarnas karaktärer är oftast enstöringar och då finns det inget familjeliv att skriva om.
Så typiskt! Kvinnliga deckarförfattare intresserar sig för familjelivet, barnen, hunden, tvätten och dubbelarbetet medan herrarna skildrar musiksmak, ensamvargliv och spritvanor ;-)
Det verkligt intressanta i hans resonemang är faktiskt att kvinnor och män skriver så olika. Att männen skildrar sina karaktärer utifrån ett helt manlighet perspektiv som handlar om personen, inte så mycket sammanhangen?
Medan vi kvinnor skildrar sammanhanget med dubbelarbete, hämta barn på dagis, familjeliv med läxor och matlagning och föräldramöten. Jag tänker osökt på Läckeberg där familjelivet är väldigt centralt. Kanske det som är allra viktigast?
Men Guillous inlägg är tänkvärt. Varför skulle karaktärerna i en deckare vara just så förenklade att man sätter dom genom att låta sin kommissarie bo ensam, dricka single malt och lyssna på svårmodig opera … Och varför skriva ur ett genusperspektiv?
Hmmm… mycket tänkvärt, särskilt för en som knåpar med ett nytt deckarmanus. Jag får ta mig en rejäl funderare. För jag vill INTE få omdömet klicheé igen ;-D
Men jag tänker inte låta min nästa hjältinna vara lesbisk, vegetarian, helnykterist, miljöpartist, lyssna på indiepop och cykla till jobbet. ;-) Det – är inte heller så särskilt trovärdigt.
Nog klurat. Dags för en runda i Slottsskogen med förhoppningen att dom packar ihop staketen och låter oss boende erövra vår park igen.
Carpe diem
Ingrid